När en historia berättas tillräckligt många gånger blir den sann därför att den berättas. Historien om mig i de lokala medierna och på lokalföreningens hemsida som den kontroversiella som måste uteslutas ur Folkpartiet liberalerna i Knivsta därför att jag inte skulle acceptera partiets spelregler är bara delvis sann.
Sant är också att det fanns en gräns för mig när jag måste bestämma vilken lojalitet som var starkast: den till partiföreningens slutna förhandlingsgrupp som hade en helt egen agenda - stick i stäv med Folkpartiets huvudlinje och medlemmarnas - eller den till väljarna, som valt mig därför att jag skulle företräda linjen om allianssamarbete.
Efter valet gick det upp för mig att partföreningens förhandlare inte prioriterade allianssamarbete utan försökte på allehanda sätt skapa andra konstellationer, som sprack lika fort som de initierats. Det saknades helt enkelt politiska och personella förutsättningar för "alternativa regnbågssamarbeten". Parallellt deltog förhandlarna i alliansens majoritetsförhandlingar men avvisades efter några möten med motivering om "samarbetsproblem". Förhandlarna kontrade med att i pressmeddelande förklara att man brutit med allianssamarbetet.
Den dolda agendan att i första hand söka andra samarbetspartners och i andra hand gå i opposition blev emellertid inte synlig förrän den pressades fram vid ett partimöte. Medlemmarna gillade inte strategin och krävde att förhandlarna skulle anstränga sig att komma med i alliansens majoritetssamarbete. Men förhandlarna misslyckades att återkomma i förhandlingar med Alliansen. Förtroendet saknades och dörren var stängd för FP:s förhandlare. Camilla Westerborn och jag som representerade två av folkpartiets tre mandat ansträngde oss för att få styrelsen att ändra i förhandlingsdelegationen. Vårt förslag att komplettera förhandlingsgruppen med Camilla Westerborn avvisades med tre röster mot fyra. Vi sökte på olika sätt gå vidare och inkalla till krismöte för att medlemmarna skulle få en riktig bild av läget. Men våra ansträngningar motarbetades av förhandlingsgruppen och partiföreningens ordförande. Inget möte utlystes förrän det var för sent.
Inför den sista förhandlingsomgången stod FP fortfarande utanför majoritetssamarbetet. I detta läge bad Camilla och jag att komma med på basis av våra två mandat och blev insläppta.
Majoriteten hade undantagit "FP-märkta" platser i nämnder och styrelser och erbjöd därutöver mig och Camilla ett par presidieposter, som i det ena fallet kunde delas till ytterligare en person. Teoretiskt kunde alla tjänstgörande folkpartister få presidieplatser. De som ville ställa sig bakom samarbetsprogram och samarbetsavtal kunde besätta dessa platser. Majoritetens förhoppning var uttryckligen att FP skulle kunna ingå i ett politiskt samarbete med majoriteten.
Någon begäran om anslutning till majoritetssamarbetet och någon tacksamhet över förhandlingsresultatet kom aldrig från partiföreningen. Tvärtom! "Tacket" blev ett styrelsebeslut om att Camilla och jag var uteslutna ur partiet och en systematisk smutskastningskampanj riktad mot i första hand mig.
Uteslutningsbeslutet är nu överklagat. I motiveringen säger vi att vi förhandlade på basis av våra egna FP-mandat i syftet att partiet skulle beredas plats i majoritetssamarbetet och inte tvingas gå i opposition och därmed riskera att försvinna från Knivstas politiska karta. Det hade inte varit rätt mot FP:s väljare att passivt låta detta ske!
fredag 19 november 2010
onsdag 8 september 2010
Förverkliga kvinnofrid
I samarbete med Eva Edwardsson, riksdagskandidat för FP på riksdagslistan gör jag nu en länsturné med besök av frivilliga och offentliga organisationer samt företag som har erfarenhet av arbete mot våld i nära organisationer. Följande inlägg, som vi båda är ansvariga för, förtydligar syftet med denna turne.
"Alla riksdagspartier är överens om är att mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem. Detsamma gäller hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Det har länge saknats en sammanhållen, genomtänkt och övergripande strategi mot kvinnovåldet. Ett viktigt steg i den riktningen var dock den handlingsplan som jämställdhetsministern - folkpartisten Nyamko Sabuni - lade fram i november 2007. Då avsattes 800 miljoner kronor till att finansiera 56 olika konkreta åtgärder för att motverka kvinnovåld.
Nu är hög tid att ställa frågan hur vi går vidare. Folkpartiet liberalernas ståndpunkt är att Kvinnofrid kan förverkligas. Men enligt vår mening måste statliga och kommunala myndigheter förändra sitt långsiktiga arbetssätt i förhållande till frivilligorganisationerna. Dessa har oöverträffad kompetens ifråga om såväl akuta som förebyggande insatser när det gäller våld i nära relationer. Kvinnojourer och mottagningar mot mäns våld mot kvinnor har under lång tid utvecklat bra arbetssätt och rutiner. Åtagandena har många gånger varit omfattande och det har t.ex. inrättats skyddade boenden i organisationernas regi långt innan kommunerna, som enligt socialtjänstlagen har det yttersta ansvaret för våldsutsatta kvinnor och barn, gjort detsamma.
Som ett led i förverkligandet av kvinnofrid är vårt förslag att vissa särskilt kompetenta frivilligorganisationer som arbetar mot kvinnovåld ska få långsiktigt säkerställda villkor. Detta är möjligt att göra genom det som kallas OPS – offentlig-privat samverkan. Det offentliga får stå för finansieringen och frivilligorganisationerna för den unika kompetensen. Som i alla sammanhang måste en OPS-lösning upphandlas. Det är fullt möjligt att göra, men förfrågningsunderlaget måste utarbetas ytterst noggrant och det kommer att ställas mycket höga krav på de anbudsgivare som kan komma i fråga. Den finansiella lösningen påminner alltså om det sätt som en del sportarenor ska finansieras i Uppsala kommun – även om det inte alls rör sig om samma summor. I Uppsalas fall skulle t.ex. två organisationer som får två miljoner vardera med viss uppräkning i 25 år totalt kosta ca 125 miljoner kronor.
Det frivilligorganisationerna behöver enligt vår mening är nämligen rimliga resurser under lång tid. Idag får organisationerna ettåriga anslag. I allmänhet förnyas anslagen år efter år, men kortsiktigheten i anslagstilldelningen hämmar verksamheten. Personalstyrkan kan inte utökas, utan måste varslas med jämna mellanrum och någon löneutveckling är inte att tänka på. Anslagen är låga och anpassade efter att myndigheten ska slippa upphandla, vilket tvingar frivilligorganisationerna att söka bidrag från så många olika bidragsgivare som möjlig. Att jaga pengar tar tid och kraft från verksamheten. De pengar som anslogs under Nyamko Sabunis ledning gav bra villkor under ett par år, men vad händer sedan när länsstyrelsen inte längre har extra pengar att fördela?
Vi vill peka på några unikt goda förutsättningarna för att nå målet att förverkliga kvinnofrid just i Uppsala län. För det första finns flera frivilligorganisationer som skickligt och uthålligt har arbetat mot kvinnovåld på ett kvalitetssäkrat sätt och därigenom samlat en avsevärd erfarenhet. I Uppsalas fall kan nämnas Uppsala kvinnojour och Mansmottagningen mot våld i Uppsala. För det andra har vi i Uppsala nära till Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK). NCK har ett långsiktigt regeringsuppdrag att sprida kunskap om och utveckla metoder för bemötande och omhändertagande av kvinnor som har misshandlats. Därutöver finns för det tredje delvis outnyttjade resurser som också kan användas, som barnmorskemottagningar i privat och offentlig regi. Likaså utgör för det fjärde närheten till den praktiknära omvårdnadsforskningen inom Uppsala universitet en delvis outnyttjad men viktig resurs för metodutveckling och uppföljning.
Att driva frågan om att förverkliga kvinnofrid i Uppsala län, att ta vara på de resurser som redan finns i länet och att genom upphandling ge vissa särskilt kompetenta organisationer och företag långsiktiga villkor är frågor som vi båda vill driva, vidare både i riksdags- och i kommunalpolitiken.
Vi startar nu en kvinnojoursturné i länet och träffar företrädare för myndigheter, kvinnojourer och organisationer som inriktar sig mot att arbeta med förövarna för att samtala om hur arbetet mot våldet skulle kunna bli än mera kraftfullt och få synpunkter på vårt förslag. Vår bedömning är att det finns behov av ett starkt och tydligt politiskt initiativ för att förverkliga kvinnofrid i Uppsala län. Det initiativet vill vi som liberala politiker ta!"
"Alla riksdagspartier är överens om är att mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem. Detsamma gäller hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Det har länge saknats en sammanhållen, genomtänkt och övergripande strategi mot kvinnovåldet. Ett viktigt steg i den riktningen var dock den handlingsplan som jämställdhetsministern - folkpartisten Nyamko Sabuni - lade fram i november 2007. Då avsattes 800 miljoner kronor till att finansiera 56 olika konkreta åtgärder för att motverka kvinnovåld.
Nu är hög tid att ställa frågan hur vi går vidare. Folkpartiet liberalernas ståndpunkt är att Kvinnofrid kan förverkligas. Men enligt vår mening måste statliga och kommunala myndigheter förändra sitt långsiktiga arbetssätt i förhållande till frivilligorganisationerna. Dessa har oöverträffad kompetens ifråga om såväl akuta som förebyggande insatser när det gäller våld i nära relationer. Kvinnojourer och mottagningar mot mäns våld mot kvinnor har under lång tid utvecklat bra arbetssätt och rutiner. Åtagandena har många gånger varit omfattande och det har t.ex. inrättats skyddade boenden i organisationernas regi långt innan kommunerna, som enligt socialtjänstlagen har det yttersta ansvaret för våldsutsatta kvinnor och barn, gjort detsamma.
Som ett led i förverkligandet av kvinnofrid är vårt förslag att vissa särskilt kompetenta frivilligorganisationer som arbetar mot kvinnovåld ska få långsiktigt säkerställda villkor. Detta är möjligt att göra genom det som kallas OPS – offentlig-privat samverkan. Det offentliga får stå för finansieringen och frivilligorganisationerna för den unika kompetensen. Som i alla sammanhang måste en OPS-lösning upphandlas. Det är fullt möjligt att göra, men förfrågningsunderlaget måste utarbetas ytterst noggrant och det kommer att ställas mycket höga krav på de anbudsgivare som kan komma i fråga. Den finansiella lösningen påminner alltså om det sätt som en del sportarenor ska finansieras i Uppsala kommun – även om det inte alls rör sig om samma summor. I Uppsalas fall skulle t.ex. två organisationer som får två miljoner vardera med viss uppräkning i 25 år totalt kosta ca 125 miljoner kronor.
Det frivilligorganisationerna behöver enligt vår mening är nämligen rimliga resurser under lång tid. Idag får organisationerna ettåriga anslag. I allmänhet förnyas anslagen år efter år, men kortsiktigheten i anslagstilldelningen hämmar verksamheten. Personalstyrkan kan inte utökas, utan måste varslas med jämna mellanrum och någon löneutveckling är inte att tänka på. Anslagen är låga och anpassade efter att myndigheten ska slippa upphandla, vilket tvingar frivilligorganisationerna att söka bidrag från så många olika bidragsgivare som möjlig. Att jaga pengar tar tid och kraft från verksamheten. De pengar som anslogs under Nyamko Sabunis ledning gav bra villkor under ett par år, men vad händer sedan när länsstyrelsen inte längre har extra pengar att fördela?
Vi vill peka på några unikt goda förutsättningarna för att nå målet att förverkliga kvinnofrid just i Uppsala län. För det första finns flera frivilligorganisationer som skickligt och uthålligt har arbetat mot kvinnovåld på ett kvalitetssäkrat sätt och därigenom samlat en avsevärd erfarenhet. I Uppsalas fall kan nämnas Uppsala kvinnojour och Mansmottagningen mot våld i Uppsala. För det andra har vi i Uppsala nära till Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK). NCK har ett långsiktigt regeringsuppdrag att sprida kunskap om och utveckla metoder för bemötande och omhändertagande av kvinnor som har misshandlats. Därutöver finns för det tredje delvis outnyttjade resurser som också kan användas, som barnmorskemottagningar i privat och offentlig regi. Likaså utgör för det fjärde närheten till den praktiknära omvårdnadsforskningen inom Uppsala universitet en delvis outnyttjad men viktig resurs för metodutveckling och uppföljning.
Att driva frågan om att förverkliga kvinnofrid i Uppsala län, att ta vara på de resurser som redan finns i länet och att genom upphandling ge vissa särskilt kompetenta organisationer och företag långsiktiga villkor är frågor som vi båda vill driva, vidare både i riksdags- och i kommunalpolitiken.
Vi startar nu en kvinnojoursturné i länet och träffar företrädare för myndigheter, kvinnojourer och organisationer som inriktar sig mot att arbeta med förövarna för att samtala om hur arbetet mot våldet skulle kunna bli än mera kraftfullt och få synpunkter på vårt förslag. Vår bedömning är att det finns behov av ett starkt och tydligt politiskt initiativ för att förverkliga kvinnofrid i Uppsala län. Det initiativet vill vi som liberala politiker ta!"
söndag 1 augusti 2010
tisdag 20 juli 2010
I väntan på duellen - att skriva in sig i hetluften
Alla slags skribenter jag känner kvider över skrivande i värmen: forskare, journalister, krönikörer och byråkrater. T o m min idol Lena Köster stånkar. Värmen berättar att det inte är läge för arbete. Inte för att det skulle finnas någon absolut gräns för skrivverksamhet. I så fall skulle överhuvudtaget inga texter produceras runt ekvatorn.
Värmen är kulturell påstår jag snusförnumstigt. Vi har lärt oss att när temperaturen stiger över 25 plusgrader är det sommar och arbetsledigt. Vi förknippar värme med ledighet och lättja.
Ändå skriver väldigt många i hettan. Jag själv t ex har liksom inte fått eller tagit mig tid att skriva sammanhängande text annat än under den student- och pliktfria perioden. Att sitta på den soliga verandan i Norrbotten framför datorn och blicka ut mot älven långt innan familjen vaknat är en lyx som bara går att unna sig på sommaren. Kanske är det inga ”stora” texter som kommer till i dessa morgon– och förmiddagstimmar. Men det skapas i alla fall något som skulle ha skrivits ändå och det känns väldigt skönt när det skett i lugn och ro och i avvaktan på att solen ska bränna ännu hetare.
Den här sommaren handlar det om ”måstetexter”. Det tar emot. Sneglar på, och värjer mig för, det roliga och polemiska. Laddar för valduellerna. Jag tycker det ska bli roligt med valrörelse. Det var väldigt länge sen jag på allvar tog del i valrörelsen. Den pirrande oro som ligger i det underläge jag har känns utmanande. Ingen, inte ens mitt eget parti på lokalplanet, önskar ju mig någon framgång. Jag grunnar över skälen men bryr mig egentligen inte. Jag gillar ju hetluften och är aldrig orolig över att det ska gå snett. Det gör det ju ofta för oss som ger oss in i otippade dueller.
Värmen är kulturell påstår jag snusförnumstigt. Vi har lärt oss att när temperaturen stiger över 25 plusgrader är det sommar och arbetsledigt. Vi förknippar värme med ledighet och lättja.
Ändå skriver väldigt många i hettan. Jag själv t ex har liksom inte fått eller tagit mig tid att skriva sammanhängande text annat än under den student- och pliktfria perioden. Att sitta på den soliga verandan i Norrbotten framför datorn och blicka ut mot älven långt innan familjen vaknat är en lyx som bara går att unna sig på sommaren. Kanske är det inga ”stora” texter som kommer till i dessa morgon– och förmiddagstimmar. Men det skapas i alla fall något som skulle ha skrivits ändå och det känns väldigt skönt när det skett i lugn och ro och i avvaktan på att solen ska bränna ännu hetare.
Den här sommaren handlar det om ”måstetexter”. Det tar emot. Sneglar på, och värjer mig för, det roliga och polemiska. Laddar för valduellerna. Jag tycker det ska bli roligt med valrörelse. Det var väldigt länge sen jag på allvar tog del i valrörelsen. Den pirrande oro som ligger i det underläge jag har känns utmanande. Ingen, inte ens mitt eget parti på lokalplanet, önskar ju mig någon framgång. Jag grunnar över skälen men bryr mig egentligen inte. Jag gillar ju hetluften och är aldrig orolig över att det ska gå snett. Det gör det ju ofta för oss som ger oss in i otippade dueller.
lördag 17 juli 2010
Jag saknade Maria Abrahamsson i Almedalen
Det var kul att testa hur det kändes att bara vara lobbyist. Har alltid varit en massa andra saker: mamma, universitetslektor, forskare, föreståndare och politiker, men aldrig förr renodlad lobbyist. I Almedalen fanns det förvisso åtaganden i form av seminarier som skulle genomföras. Men därutöver kunde allt det ”andra” avnjutas på avstånd och i de proportioner som kändes bra.
Nog var det lite ansvarslöst att inte ens behöva visa upprördhet över Gudruns märkliga penningaoffer, eller ta ställning till sanningshalten i Littorins mystiska berättelse eller ens tycka någon partiledares tal var bättre än någon annans eller bara slinka in på ngt ”politiskt inkorrekt” seminarium? Lobbyister måste ju inte prestera någonting!? Inte tillnärmelsevis som politiker eller journalister. Möjligtvis kan det mätas som en prestation att tillhandahålla de bästa arenorna och det godaste rosévinet, klämma in flest politiker och besökare på ett och samma seminarium och få dem att mingla kvar längst? Lobbyisterna möjliggör politikernas synlighet och journalisternas nyhetsrapportering.
Årets Almedalen var på många sätt livfull och skojig. Men jag saknade Maria Abrahamssons bitska, intelligenta och initierade politiska kommentarer. Som riksdagskandidat verkade hon närmast rädd för konfrontation. Jag hoppas förstås hon kommer igen i den granskande rollen!
Nog var det lite ansvarslöst att inte ens behöva visa upprördhet över Gudruns märkliga penningaoffer, eller ta ställning till sanningshalten i Littorins mystiska berättelse eller ens tycka någon partiledares tal var bättre än någon annans eller bara slinka in på ngt ”politiskt inkorrekt” seminarium? Lobbyister måste ju inte prestera någonting!? Inte tillnärmelsevis som politiker eller journalister. Möjligtvis kan det mätas som en prestation att tillhandahålla de bästa arenorna och det godaste rosévinet, klämma in flest politiker och besökare på ett och samma seminarium och få dem att mingla kvar längst? Lobbyisterna möjliggör politikernas synlighet och journalisternas nyhetsrapportering.
Årets Almedalen var på många sätt livfull och skojig. Men jag saknade Maria Abrahamssons bitska, intelligenta och initierade politiska kommentarer. Som riksdagskandidat verkade hon närmast rädd för konfrontation. Jag hoppas förstås hon kommer igen i den granskande rollen!
tisdag 29 juni 2010
fredag 23 april 2010
Att stärkas i medkänsla
Magen vänder sig något varv när jag hör Yrsa Stenius på radion - inte för att jag känner obehag inför henne. Nej. Hon är en fantastisk och intressant kvinna. Men hon säger alltid något som berör rakt in i kroppen. Idag handlade det om hennes medkänsla i ensamhet. Det är så allmängiltigt och ändå så unikt välformulerat. Varför borrade sig Bo Holmbergs nattligt brinnande lampa in i grannen Yrsas fönster? Varför tillät hon lampan lysa rakt in i sovrummet? Yrsa antydde ett svar som handlar om att få vara delaktig av ljusskenet. Trots att lampan stack i ögonen skrämde den inte. Ljusstrålen blev till en vän som förenade livsöden - ett som trycktes ned av ångest som utvecklar sig när svaret om varför detta fruktansvärda skulle hända inte infinner sig, och ett annat som kämpar vidare i kampen efter upprättelse och frid. När ljusstrålen plötsligt försvann, stockade sig plötsligt alla oundvikliga frågor om varför grymheter drabbar det som ser ut att vara gott?
Yrsa är en stark medmänniska som inte hymlar med sina egna existensiella frågor. Jag beundrar henne och finner alltid något av värde för egen del i det hon berättar. Berättelsen om förgänglighet blir förstärkt genom en relation till den som inte finns mer. Berättelsen om förgänglighet blir förstärkt genom en relation till den som inte finns mer.
Eva Adolfsson var viktig för flera av oss här i Knivsta. Hon lärde mig en hel del: Låt ingen i det akademiska systemet ta värdigheten ifrån dig! Hon talade av erfarenhet. Hon tillägnade sig utan någon svårighet den akademiska formen. Men hon upplevde den som en tvångströja som hon inte ville bli styrd av. Hon blev aldrig tillräckligt produktiv i denna ram. Kanske berodde det på hennes längtan till fritt skapande som inte kunde uttryckas i vetenskaplig språkdräkt?
Hon försökte också lära mig att se barnens behov. Vet aldrig om vi lyckades i förhållande till våra små söner, men de fick i varje fall sin önskan uppfylld att vara lucior på dagis.
Eva lärde mig också dansa franska ringlekar. Hon var så fantastiskt skojig och så otroligt söt när hon försökte få oss att följa alla turerna i den härligt barnsliga leken. Det fanns en intensiv närhet i allt hon gjorde och som tilltalade mig.
Eva finns i aktivt minne. Yrsa Stenius placerade minnet av Bo i förbundet av medkänsla, ett starkt kitt som stärker oss människor till att vara mindre ensamma.
Yrsa är en stark medmänniska som inte hymlar med sina egna existensiella frågor. Jag beundrar henne och finner alltid något av värde för egen del i det hon berättar. Berättelsen om förgänglighet blir förstärkt genom en relation till den som inte finns mer. Berättelsen om förgänglighet blir förstärkt genom en relation till den som inte finns mer.
Eva Adolfsson var viktig för flera av oss här i Knivsta. Hon lärde mig en hel del: Låt ingen i det akademiska systemet ta värdigheten ifrån dig! Hon talade av erfarenhet. Hon tillägnade sig utan någon svårighet den akademiska formen. Men hon upplevde den som en tvångströja som hon inte ville bli styrd av. Hon blev aldrig tillräckligt produktiv i denna ram. Kanske berodde det på hennes längtan till fritt skapande som inte kunde uttryckas i vetenskaplig språkdräkt?
Hon försökte också lära mig att se barnens behov. Vet aldrig om vi lyckades i förhållande till våra små söner, men de fick i varje fall sin önskan uppfylld att vara lucior på dagis.
Eva lärde mig också dansa franska ringlekar. Hon var så fantastiskt skojig och så otroligt söt när hon försökte få oss att följa alla turerna i den härligt barnsliga leken. Det fanns en intensiv närhet i allt hon gjorde och som tilltalade mig.
Eva finns i aktivt minne. Yrsa Stenius placerade minnet av Bo i förbundet av medkänsla, ett starkt kitt som stärker oss människor till att vara mindre ensamma.
tisdag 30 mars 2010
Som man ropar i skogen får man svar
Opinionsmätningar är bra för att få en hint om opinionsläget. Men opinionsinstrumentet kan också missbrukas utan att användaren har förstått varför. Det finns många företag med kunniga samhällsvetare (statistiker, sociologer, statsvetare osv) som kan hjälpa organisationer och myndigheter med frågekonstruktion, urval, databearbetning och tolkning. Floran av mer eller mindre nogräknade opinionsinstitut växer och det är förstås ett bekymmer. Det kan vara svårt att välja en kompetent leverantör. Men ännu allvarligare är det kanske att kunden (myndigheten, organisationen mm) inte ens avropar en lämplig leverantör utan tar saken i egna händer och börjar snickra ihop egna frågor för mycket speciella syften. I politiken kan felaktigt hanterade opinionsmätningar bli rent förödande för den fortsatta politiska hanteringen av en fråga. Man känner sig bunden av utslaget i enkäten men i själva verket borde man ha förstått att utslaget inte går att tolka. Jag ska peka på några vanliga problem med ”hemsnickrade” och andra enkäter för politiska syften.
1) Ovana enkätkonstruktörer lägger ned för lite tid på att tänka igenom vad man vill ha fram av enkäten, hur den skall användas, vilken slags undersökning som belyser representativitet resp ger prov på olika sätt att tänka om ett förhållande, vad som är ett tillräckligt högt svarsresultat samt hur resultatet skall tolkas. Vilken svarsnivå leder till beslut: Är opinionsundersökning ett demokratiinstrument så att det mest frekventa utslaget ”vinner”/genomförs osv. Om inte dessa frågor är entydigt utredda bör enkäten inte genomföras.
2) Man tror att man gör en opinionsundersökning men genomför i själva verket en kvalitativ undersökning av en grupps relativa tyckande. En kvalitativ undersökning i form av diskussionsgrupp eller fokusgrupp är intressant för att veta vad en grupp tycker lika och olika om. Men denna grupps tyckande kan inte generaliseras till en hel populations tyckande. Här är kanske inte själva undersökningen amatörmässig utan främst tolkningen av resultatet om det skulle tolkas som en representativ opinionsyttring.
3) En ansträngning att fånga opinionen i en fråga genom en enkät som går ut till alla kan också bli helt fel om enkätkonstruktören saknar kunskap om hur frågor ska vara konstruerade för att inte ge en snedvriden bild av opinionens tyckande.
4) Själva frågorna överskattar målgruppens förmåga till genomtänkta svar i enlighet med frågekonstruktörens tanke därför att abstraktionsförmågan är svag eller outvecklad Att exempelvis fråga en sjuåring om vad han/hon vill ha mäter knappast ett finalt (framtida) tillstånd. Det mäter mest troligt realtid (det som händer nu: detta gör jag eller mina kompisar idag och det vill jag hest göra i framtiden också)
5) Själva frågorna konstrueras i ett motsatsförhållande som ser neutralt ut men är i själva verket biased, dvs lyfter fram det ena tillståndet som mera önskvärt än det andra; eller svarsalternativen blir en skala som i sig uttrycker en värdering av vad som är bäst respektive sämst.
Mitt allvarliga råd till den som funderar på att göra en enkät är att
1) innan beslutet ta reda på hur och varför detta ska göras - om det finns tvivel mot hur och varför ska man hellre avstå än genomföra undersökningen -
2) beställa tjänsten av en specialist
3) låta specialisten vara med i tolkningen
4) inte mörka resultatet om det blir ”fel” utslag utan i stället ha en tydlig plan för hur resultatet vägs in i beslutsfattandet.
1) Ovana enkätkonstruktörer lägger ned för lite tid på att tänka igenom vad man vill ha fram av enkäten, hur den skall användas, vilken slags undersökning som belyser representativitet resp ger prov på olika sätt att tänka om ett förhållande, vad som är ett tillräckligt högt svarsresultat samt hur resultatet skall tolkas. Vilken svarsnivå leder till beslut: Är opinionsundersökning ett demokratiinstrument så att det mest frekventa utslaget ”vinner”/genomförs osv. Om inte dessa frågor är entydigt utredda bör enkäten inte genomföras.
2) Man tror att man gör en opinionsundersökning men genomför i själva verket en kvalitativ undersökning av en grupps relativa tyckande. En kvalitativ undersökning i form av diskussionsgrupp eller fokusgrupp är intressant för att veta vad en grupp tycker lika och olika om. Men denna grupps tyckande kan inte generaliseras till en hel populations tyckande. Här är kanske inte själva undersökningen amatörmässig utan främst tolkningen av resultatet om det skulle tolkas som en representativ opinionsyttring.
3) En ansträngning att fånga opinionen i en fråga genom en enkät som går ut till alla kan också bli helt fel om enkätkonstruktören saknar kunskap om hur frågor ska vara konstruerade för att inte ge en snedvriden bild av opinionens tyckande.
4) Själva frågorna överskattar målgruppens förmåga till genomtänkta svar i enlighet med frågekonstruktörens tanke därför att abstraktionsförmågan är svag eller outvecklad Att exempelvis fråga en sjuåring om vad han/hon vill ha mäter knappast ett finalt (framtida) tillstånd. Det mäter mest troligt realtid (det som händer nu: detta gör jag eller mina kompisar idag och det vill jag hest göra i framtiden också)
5) Själva frågorna konstrueras i ett motsatsförhållande som ser neutralt ut men är i själva verket biased, dvs lyfter fram det ena tillståndet som mera önskvärt än det andra; eller svarsalternativen blir en skala som i sig uttrycker en värdering av vad som är bäst respektive sämst.
Mitt allvarliga råd till den som funderar på att göra en enkät är att
1) innan beslutet ta reda på hur och varför detta ska göras - om det finns tvivel mot hur och varför ska man hellre avstå än genomföra undersökningen -
2) beställa tjänsten av en specialist
3) låta specialisten vara med i tolkningen
4) inte mörka resultatet om det blir ”fel” utslag utan i stället ha en tydlig plan för hur resultatet vägs in i beslutsfattandet.
onsdag 10 mars 2010
SKL – en organisation som överraskade
med jättearrangemanget den 8 mars då drygt 400 förväntansfulla kvinnor från hela landet och en del män hade laddat för att fylla på depåerna med uppbyggelse för den grå och annars bortglömda jämställdhetskampen. Det är ju inte var dag Sveriges kommuner och landsting (SKL) samlar fyra f d JÄMOsar, nuvarande DO, en gammal jämställdhetsminister samt den nuvarande integrations- och jämställdhetsministern på en och samma konferensdag.
Men det blev ju också väldigt mycket män! Först i raden var förstås ordförande Anders Knape himself med hög mysfaktor men med alldeles för innehållslöst och långt tal. Claes Borgström kom med nygamla statements, Johan Ehrenberg med en gammal historia om sitt könsbytarwallrafferi och Bengt Westerberg med enbart obsoleta pappamånader. Samlingen gubbs kändes inte särskilt ”potent”, även om moderatorn Alexandra Pascalidou gjorde sitt allra bästa för att liva upp samtalet.
Dagens behållning var nog som sig bör vid ett 8 marsfirande kvinnorna. Publiken bara älskade Gun Neuman, Lena Svenaeus och Anne-Marie Bergström (alla JÄMO). I ljuset av dessa ”rena” jämställdhetskvinnor föreföll dock DO, Katri Linna, osedvanligt blek. Åhörarna stod knappast på hennes sida – något jag tacksamt kunde dra nytta av i min egen presentation av utredningen ”Aktiva åtgärder” och när Pascalidou efter min dragning fick ett meningsutbyte mellan mig och Linna att hetta till.
Överraskande spännande och kusligt blev det när publiken bjöds på superunderhållningsvåld alias Lisbeth Salander som ”Internationell företrädare för svensk feminism”. SvDs Anna Laestadius Larsson kåserade frejdigt och fräckt mellan filmklippen.
Nyamko Sabuni bjöd också på några oväntade ingångar till sina politiska prioriteringar på integrations- och jämställdhetsområdet. Hon talade om våldet och förnedringen av kvinnor i Kongo och om sin syn på vad som är viktigt med den svenska regeringens tiofaldigade satsningar. Allvarlig och ”hård” stod hon där och berättade om kampen mot mäns våld mot kvinnor, hedersmord, trakasserier och mobbning av flickor i skolan, som enligt Sabuni inte är någonting annat än sexuella trakasserier. Hon nämnde, men ytterst svepande, satsningarna på jämställdhetsintegrering i stat, kommuner och landsting. Sabuni talade varken om kvinnors politiska organisering eller om jämställdhet, vilket säkert skiljde ut henne från alla övriga ”festtalare” på den internationella kvinnodagen. Hennes fokus var som alltid nästan uteslutande kvinnors ”mänskliga rättigheter”.
Det var ju kul att SKL ville ha feministisk profil för en dag – knappast något man skyltat med tidigare. Regeringens jämställdhetsmiljoner till Hållbar jämställdhet har säkert hjälpt till att synliggöra kommunernas ansvar för jämställdhetsfrågor.
Men det blev ju också väldigt mycket män! Först i raden var förstås ordförande Anders Knape himself med hög mysfaktor men med alldeles för innehållslöst och långt tal. Claes Borgström kom med nygamla statements, Johan Ehrenberg med en gammal historia om sitt könsbytarwallrafferi och Bengt Westerberg med enbart obsoleta pappamånader. Samlingen gubbs kändes inte särskilt ”potent”, även om moderatorn Alexandra Pascalidou gjorde sitt allra bästa för att liva upp samtalet.
Dagens behållning var nog som sig bör vid ett 8 marsfirande kvinnorna. Publiken bara älskade Gun Neuman, Lena Svenaeus och Anne-Marie Bergström (alla JÄMO). I ljuset av dessa ”rena” jämställdhetskvinnor föreföll dock DO, Katri Linna, osedvanligt blek. Åhörarna stod knappast på hennes sida – något jag tacksamt kunde dra nytta av i min egen presentation av utredningen ”Aktiva åtgärder” och när Pascalidou efter min dragning fick ett meningsutbyte mellan mig och Linna att hetta till.
Överraskande spännande och kusligt blev det när publiken bjöds på superunderhållningsvåld alias Lisbeth Salander som ”Internationell företrädare för svensk feminism”. SvDs Anna Laestadius Larsson kåserade frejdigt och fräckt mellan filmklippen.
Nyamko Sabuni bjöd också på några oväntade ingångar till sina politiska prioriteringar på integrations- och jämställdhetsområdet. Hon talade om våldet och förnedringen av kvinnor i Kongo och om sin syn på vad som är viktigt med den svenska regeringens tiofaldigade satsningar. Allvarlig och ”hård” stod hon där och berättade om kampen mot mäns våld mot kvinnor, hedersmord, trakasserier och mobbning av flickor i skolan, som enligt Sabuni inte är någonting annat än sexuella trakasserier. Hon nämnde, men ytterst svepande, satsningarna på jämställdhetsintegrering i stat, kommuner och landsting. Sabuni talade varken om kvinnors politiska organisering eller om jämställdhet, vilket säkert skiljde ut henne från alla övriga ”festtalare” på den internationella kvinnodagen. Hennes fokus var som alltid nästan uteslutande kvinnors ”mänskliga rättigheter”.
Det var ju kul att SKL ville ha feministisk profil för en dag – knappast något man skyltat med tidigare. Regeringens jämställdhetsmiljoner till Hållbar jämställdhet har säkert hjälpt till att synliggöra kommunernas ansvar för jämställdhetsfrågor.
lördag 6 mars 2010
Motståndets estetik
skrev en gång Peter Weiss i en roman och syftade på den borgerliga hegemonin och hur konsten kan erbjuda alternativa vägar eller en syntes ur det dilemma den revolutionära rörelsen hamnat i när den också i sig själv bär på förtryck…
Jag ska inte dra peterweissanalogin längre. Men visst är det som en tanke att den ”revolutionära” resten av genusforskningen fortsätter att envisas med att dess viktigaste uppgift är att avslöja det etablerade samhällets motstånd mot den feministiska kampen?
På den konferens som jag deltog i under torsdagen och fredagen i den gångna veckan presenterade en forskargrupp resultaten av berättelser om ”motstånd” mot det feministiska projektet. Arrangören, Länsstyrelsen i Örebro län, ville tillsammans med bl a forskarna Anna Wahl och Malin Rönnblom lyfta frågan om hur forskningen kan ”hjälpa” praktiker på jämställdhetsområdet att förstå varför det finns så mycket motstånd i arbetet för jämställdhet.
Eftersom jag deltog i konferensen kunde jag till en del hålla med om att det verkligen förekommer motstånd mot jämställdhetsarbete. Alla närvarande, drygt 90 företrädesvis kvinnliga jämställdhetsarbetare, gick i god för att deras föredragningar och förslag förlöjligats och motarbetats på deras egna arbetsplatser. Jag saknade inte heller själv exempel på allt häcklande som jag utstått genom åren.
Problemet låg därför inte i att lyfta fram själva beskrivningen kanske heller inte beskrivningen av ”F”, själva klon i analysen. Vad ”F” står för avslöjades aldrig riktigt – det fanns en bok att hänvisa till, men jag tolkade det som berättelsernas ”subjekt”. ”F” är den ”feminist” som blir utsatt för alla glåpord och härskartekniker – hon är en konstruktion och ett slags ”makro-feministsubjekt” som representerar det samlade jämställdhetsförsöket, som i den revolutionära kontext som berättelsen återges i är dömt att misslyckas med att få gehör. Orsaken till detta är makt. ”F” är underordnad i kampen.
Berättelsen om ”F” är en revolutionär historia där utgången är given. ”F” är inget framgångskoncept utan ”F” får helt enkelt leva med insikten om detta.
Men om ”författarna” – dvs forskarna - verkligen hade kunnat sin Peter Weiss hade de också begripit att ”F” bär på sin egen berättelse – berättelsen om underordning till döds. Precis som i ”motståndets estetik” där den revolutionära kommunisten bär på en berättelse om förtryck som i sin förlängning drabbar andra blir ”F” bara älskad av dem som kan berätta liknande historier. ”F” kommer alltmer att älska sitt öde av misslyckande. ”F” blir en martyr som bara fullt ut kan uppskattas av andra martyrer som också misslyckats. Alla olikhetshistorier bestraffas med utstötning från martyrförbundet...
Det fanns ett tredje och ett fjärde tema i forskarnas berättelse om ”F”, nämligen strategi och fantasi. Strategin kunde ha handlat om vägar ut ur ”motståndet”. Konferensdeltagarna gjorde försök att föreslå vägar, men forskarna ville inte vara med i detta moment. ”Vi sysslar inte med sånt” förkunnade Malin Rönnblom. Möjligen kunde fantasin åstadkomma alternativa upplösningar – mer eller mindre ut i det blå. Funktionen med fantasin blev oklar, åtminstone för mig, som väl är för luttrad i de här sammanhangen och dessutom är tillräckligt gammal för att minnas min ”Peter Weiss”.
Jag ska inte dra peterweissanalogin längre. Men visst är det som en tanke att den ”revolutionära” resten av genusforskningen fortsätter att envisas med att dess viktigaste uppgift är att avslöja det etablerade samhällets motstånd mot den feministiska kampen?
På den konferens som jag deltog i under torsdagen och fredagen i den gångna veckan presenterade en forskargrupp resultaten av berättelser om ”motstånd” mot det feministiska projektet. Arrangören, Länsstyrelsen i Örebro län, ville tillsammans med bl a forskarna Anna Wahl och Malin Rönnblom lyfta frågan om hur forskningen kan ”hjälpa” praktiker på jämställdhetsområdet att förstå varför det finns så mycket motstånd i arbetet för jämställdhet.
Eftersom jag deltog i konferensen kunde jag till en del hålla med om att det verkligen förekommer motstånd mot jämställdhetsarbete. Alla närvarande, drygt 90 företrädesvis kvinnliga jämställdhetsarbetare, gick i god för att deras föredragningar och förslag förlöjligats och motarbetats på deras egna arbetsplatser. Jag saknade inte heller själv exempel på allt häcklande som jag utstått genom åren.
Problemet låg därför inte i att lyfta fram själva beskrivningen kanske heller inte beskrivningen av ”F”, själva klon i analysen. Vad ”F” står för avslöjades aldrig riktigt – det fanns en bok att hänvisa till, men jag tolkade det som berättelsernas ”subjekt”. ”F” är den ”feminist” som blir utsatt för alla glåpord och härskartekniker – hon är en konstruktion och ett slags ”makro-feministsubjekt” som representerar det samlade jämställdhetsförsöket, som i den revolutionära kontext som berättelsen återges i är dömt att misslyckas med att få gehör. Orsaken till detta är makt. ”F” är underordnad i kampen.
Berättelsen om ”F” är en revolutionär historia där utgången är given. ”F” är inget framgångskoncept utan ”F” får helt enkelt leva med insikten om detta.
Men om ”författarna” – dvs forskarna - verkligen hade kunnat sin Peter Weiss hade de också begripit att ”F” bär på sin egen berättelse – berättelsen om underordning till döds. Precis som i ”motståndets estetik” där den revolutionära kommunisten bär på en berättelse om förtryck som i sin förlängning drabbar andra blir ”F” bara älskad av dem som kan berätta liknande historier. ”F” kommer alltmer att älska sitt öde av misslyckande. ”F” blir en martyr som bara fullt ut kan uppskattas av andra martyrer som också misslyckats. Alla olikhetshistorier bestraffas med utstötning från martyrförbundet...
Det fanns ett tredje och ett fjärde tema i forskarnas berättelse om ”F”, nämligen strategi och fantasi. Strategin kunde ha handlat om vägar ut ur ”motståndet”. Konferensdeltagarna gjorde försök att föreslå vägar, men forskarna ville inte vara med i detta moment. ”Vi sysslar inte med sånt” förkunnade Malin Rönnblom. Möjligen kunde fantasin åstadkomma alternativa upplösningar – mer eller mindre ut i det blå. Funktionen med fantasin blev oklar, åtminstone för mig, som väl är för luttrad i de här sammanhangen och dessutom är tillräckligt gammal för att minnas min ”Peter Weiss”.
torsdag 25 februari 2010
Göran Lindberg – en brusten illusion
Överraskande blev jag idag uppringd av Radio Uppland för en intervju om hur jag ”känner det idag” med alla brottsanklagelser Göran Lindberg nu står inför, jag som i ett upprop till Rikspolismästaren Sten Heckscher för mer än åtta år sen hade stött hans prolongation som länspolitismästare.
Det tog mig en stund att koppla. Vad har jag med sexbrottsanklagerna att göra? Jag tycker ju precis som alla andra att de brott han anklagas för är fruktansvärda och är i likhet med alla andra chockad, bedrövad och arg å barnens och kvinnornas vägnar, de som han kränkt. Men i förstone mindes jag verkligen inte kampanjen för honom, och inte heller kampanjen mot honom. För ett ögonblick snurrade det till i mitt huvud: jag kanske på något sätt håller på att göras medskyldig till hans brottsliga gärningar? Jag erinrade mig efter en stund att kommunalråden i Uppland, polisfacket och andra politiker och opinionsbildare agerade kraftfullt för att byta ut Lindberg från 2003. Kampanjen mot honom var intensiv. Det startades också en motaktion i form av en namninsamling för att han skulle få fortsätta ytterligare tre år. Jag skrev under det upprop som lyfte fram Lindbergs positiva roll för jämställdhetsarbetet inom polisen. Min erfarenhet av Lindberg var lång och ganska ingående av hans insatser i jämställdhetsarbete både i Uppsala län och på nationell nivå. Därför var det inte svårt för mig att underteckna uppropet. Och ingen som stödde honom kunde ju i sin livligaste fantasi ana att den mannen senare skulle stå anklagad för så grova brott som våldtäkt, som begåtts inte bara en gång utan vid flerfaldiga tillfällen.
Reporterns fråga om jag idag känner ånger blev ganska konstig och väcker motfrågor? Vad är det som skall ångras? - en stödaktion som kändes rätt då? Om Lindberg inte fått vår uppbackning, hade han inte fått förlängt förordnande då? Skulle Lindberg ha begått färre sexbrott om han inte fått fortsätta som länspolismästare? Finns det kopplingar mellan hans arbete som länspolismästare och sexbrotten? Det enkla svaret är att vi idag inte vet någonting om eventuella kopplingar och därför heller ingenting om vad det är som skall ångras.
Ångest går i alla fall att känna igen sig i – ångest över att vi aldrig förrän i efterhand kan veta vem det går att lita på: den pedagogiske och barnkäre förskolläraren, den i allas ögon oförvitlige prästen, den jämställdhetsengagerade polisen etc. som slumpartat och utan föranmälan uppträder i diametralt olika skepnader. I efterhand brister illusionerna om människors godhet. I förhand måste vi alltid lita på att människor har goda avsikter.
Jag frågade reportern om hon skulle ringa upp kampanjmakarna mot Lindberg och ställa den omvända frågan om de idag är glada för att de ville få bort honom… Jag anar ett liknande svar. Det som var rätt då, har ingen självklar koppling till de aktuella brottsanklagelserna idag.
Det tog mig en stund att koppla. Vad har jag med sexbrottsanklagerna att göra? Jag tycker ju precis som alla andra att de brott han anklagas för är fruktansvärda och är i likhet med alla andra chockad, bedrövad och arg å barnens och kvinnornas vägnar, de som han kränkt. Men i förstone mindes jag verkligen inte kampanjen för honom, och inte heller kampanjen mot honom. För ett ögonblick snurrade det till i mitt huvud: jag kanske på något sätt håller på att göras medskyldig till hans brottsliga gärningar? Jag erinrade mig efter en stund att kommunalråden i Uppland, polisfacket och andra politiker och opinionsbildare agerade kraftfullt för att byta ut Lindberg från 2003. Kampanjen mot honom var intensiv. Det startades också en motaktion i form av en namninsamling för att han skulle få fortsätta ytterligare tre år. Jag skrev under det upprop som lyfte fram Lindbergs positiva roll för jämställdhetsarbetet inom polisen. Min erfarenhet av Lindberg var lång och ganska ingående av hans insatser i jämställdhetsarbete både i Uppsala län och på nationell nivå. Därför var det inte svårt för mig att underteckna uppropet. Och ingen som stödde honom kunde ju i sin livligaste fantasi ana att den mannen senare skulle stå anklagad för så grova brott som våldtäkt, som begåtts inte bara en gång utan vid flerfaldiga tillfällen.
Reporterns fråga om jag idag känner ånger blev ganska konstig och väcker motfrågor? Vad är det som skall ångras? - en stödaktion som kändes rätt då? Om Lindberg inte fått vår uppbackning, hade han inte fått förlängt förordnande då? Skulle Lindberg ha begått färre sexbrott om han inte fått fortsätta som länspolismästare? Finns det kopplingar mellan hans arbete som länspolismästare och sexbrotten? Det enkla svaret är att vi idag inte vet någonting om eventuella kopplingar och därför heller ingenting om vad det är som skall ångras.
Ångest går i alla fall att känna igen sig i – ångest över att vi aldrig förrän i efterhand kan veta vem det går att lita på: den pedagogiske och barnkäre förskolläraren, den i allas ögon oförvitlige prästen, den jämställdhetsengagerade polisen etc. som slumpartat och utan föranmälan uppträder i diametralt olika skepnader. I efterhand brister illusionerna om människors godhet. I förhand måste vi alltid lita på att människor har goda avsikter.
Jag frågade reportern om hon skulle ringa upp kampanjmakarna mot Lindberg och ställa den omvända frågan om de idag är glada för att de ville få bort honom… Jag anar ett liknande svar. Det som var rätt då, har ingen självklar koppling till de aktuella brottsanklagelserna idag.
tisdag 23 februari 2010
Passande undervisning för genuscertifierng?
Som återvändande universitetslektor till Uppsala universitet frågar jag mig, bl a utifrån en seminarieuppgift som jag ”sattes” att leda: Är det verkligen universitetets uppgift att ensidigt lära ut hur medierna påverkas av köns- och klasstillhörighet, etnicitet och nationell identitet? Övningen var visserligen skojig och studenterna gick in för den med liv och lust. Men ensidigheten fanns i övningens bakgrundsmaterial, som utgjordes av en handfull korta texter med färdiga och ideologiskt färgade analyser av hur medierna fungerar. Ingen student vågade, påstår jag, kritisera övningen som ”biased”, trots att den tydligt var konstruerad utifrån bestämda föreställningar om hur klass, köns-, etnicitets- och nationell identitetsrepresentationen återspeglas av media.
”Rätt” presenterad kan övningen bli ett kritiskt verktyg för studenterna att se mediernas roll i reproduktionen av sociala mönster. Men ”fel” presenterad kan den bli en manifest bild av mediernas väsen, som smältdegel för vissa, och inte andra, sociala konstruktioner.
Tanken slog mig. Skulle Uppsala universitet ha tagit in denna övning som ett mönster för ”genuscertifierad undervisning”, om certifierngsförslaget hade genomförts som det var tänkt? Jag föreställer mig att övningen ligger i linje med det innehåll som certifieringsivrarna värnar om. Den övar studenterna i att se utifrån könsperspektiv, klassperspektiv etc. Men eftersom den inte ger studenterna alternativa tolkningsmöjligheter blir den också en övning i att se perspektiven som givna riktlinjer för analys. Jag betvivlar att detta ökar studenternas kritiska förmåga att genomskåda vad som är kunskap. Men det är kanske inte det som är meningen? Ibland verkar det kritiska perspektivet mindre viktigt än att få fram duktiga byråkrater och forskare som kan genomföra förelagda uppgifter utan att knota?
Jag menar kanske inte att vetenskaplig kritik är det yttersta ändamålet med universitetsundervisning. Det måste nog finnas mer instrumentella mål. Men vetenskapligt kritiskt tänkande måste ändå stå på en solidare grund än vad som ofta är fallet i universitetsutbildning och forskning. Den måste basera sig på öppet diskuterade teorier, träaktiga fakta och prövning av hur fakta ska förstås och förklaras. ”Vetenskaplig sanning” står i motsatsställning till det (färdig)tyckta. Sanning är något approximativt och växer och förändras hela tiden…
Det är ändå spännande att väcka sin egen lust till protest mot hegemonisk samhällsvetenskaplig förståelse.
”Rätt” presenterad kan övningen bli ett kritiskt verktyg för studenterna att se mediernas roll i reproduktionen av sociala mönster. Men ”fel” presenterad kan den bli en manifest bild av mediernas väsen, som smältdegel för vissa, och inte andra, sociala konstruktioner.
Tanken slog mig. Skulle Uppsala universitet ha tagit in denna övning som ett mönster för ”genuscertifierad undervisning”, om certifierngsförslaget hade genomförts som det var tänkt? Jag föreställer mig att övningen ligger i linje med det innehåll som certifieringsivrarna värnar om. Den övar studenterna i att se utifrån könsperspektiv, klassperspektiv etc. Men eftersom den inte ger studenterna alternativa tolkningsmöjligheter blir den också en övning i att se perspektiven som givna riktlinjer för analys. Jag betvivlar att detta ökar studenternas kritiska förmåga att genomskåda vad som är kunskap. Men det är kanske inte det som är meningen? Ibland verkar det kritiska perspektivet mindre viktigt än att få fram duktiga byråkrater och forskare som kan genomföra förelagda uppgifter utan att knota?
Jag menar kanske inte att vetenskaplig kritik är det yttersta ändamålet med universitetsundervisning. Det måste nog finnas mer instrumentella mål. Men vetenskapligt kritiskt tänkande måste ändå stå på en solidare grund än vad som ofta är fallet i universitetsutbildning och forskning. Den måste basera sig på öppet diskuterade teorier, träaktiga fakta och prövning av hur fakta ska förstås och förklaras. ”Vetenskaplig sanning” står i motsatsställning till det (färdig)tyckta. Sanning är något approximativt och växer och förändras hela tiden…
Det är ändå spännande att väcka sin egen lust till protest mot hegemonisk samhällsvetenskaplig förståelse.
söndag 21 februari 2010
Att hälsa eller inte hälsa
Mediediskussionen i det s. k handskakningsmålet har kanske mer handlat om krockande diskrimineringsgrunder än om själva juridiken i målet. Tingsrätten har slagit fast att det var fel av AF att dra in den ekonomiska ersättningen till den arbetssökande mannen. Skadestånd har därför utdömts och DO som drev målet jublar. Kanhända var det rätt i detta fall. Det går inte att lägga ut mallar i diskrimineringsärenden. Omständigheterna blir alltid utslagsgivande. Det är lite av ett lotteri i fråga om vem som vinner.
Men domstolsutslaget öppnar för nya frågor om det skulle vara möjligt att tänka annorlunda än att låta omständigheterna styra i diskrimineringsärenden. Om man tänker sig diskrimineringsgrunderna som enskilda och separerade ”stuprör” så går det kanske att driva en grund i taget. Om en annan grund skall beaktas måste det finnas någon som är tillräckligt skicklig för att försvara och föra fram den. Och det fanns det uppenbarligen inte i nämnda mål. Arbetsförmedlingen hade inget starkt juridiskt biträde och lyckades inte lyfta fram att det fanns en annan diskriminering att ta hänsyn till – en kvinna som kränktes av en man. Men om man utgår från lagen mer som den är tänkt, eller kanske borde vara tänkt, skulle det kanske inte ha varit DO som drivit ett ”stuprör” mot ett annat ”stuprör”. Diskrimineringslagen med sju diskrimineringsgrunder är i själva verket komplicerad eftersom lagen också implicerar och öppnar för att diskrimineringsgrunder överlappar varandra och/eller står i motsatsförhållande till varandra. DO uppträdde som vilket juridiskt biträde som helst och valde att inte se lagen i sin komplexitet.
En annan juridisk aspekt är också att religion i handskakningsfallet kom att stå för en tämligen "privat" tolkning av vad som tillhör en viss religions religiösa uttryck. Kanske skulle det behövas ett förtydligande av vad som konstituerar diskrimineringsgrunden "religion". Kan vem som helst hitta på vad som helst och kalla det religionsutövning? Ledande islamska företrädare har t ex menat att det inte hör till islam att män vägrar skaka hand med kvinnor. Diskrimineringslagens religionsgrund kanske inte skall beaktas när det handlar om hemgjorda religiösa uttryck, även om varje individ måste kunna skyddas för din rätt att uttrycka religion på vilket sätt den vill. Men då handlar det om grundlagens yttrandefrihet och inte om diskrimineringslagens religionsgrund. Man får alltså inte blanda ihop diskrimineringslagens religionsgrund med ett allmänt skydd av den mänskliga rättigheten att uttrycka allt möjligt, dvs. precis vad man vill.
Kravet på stringens har ju på sätt och vis rests på liknande sätt när det gäller sexuella trakasserier. Man kan ju inte i ett rättstryggt samhälle överlåta åt den sextrakasserade kvinnan att enbart utifrån egen upplevelse avgöra vad som juridiskt sett är sextrakasserier. Det måste finnas vissa kriterier att gå på. Idag finns viss samstämmighet om att det måste gå att "objektivt" konstatera om någon varit utsatt för sextrakasserier. Det räcker alltså inte med en subjektiv utsaga om detta.
Svagheten i DO:s hantering av det märkliga handskakningsmålet är att det inte någonstans diskuterades om mannens religionsutövning i sin tur kränkte den kvinna som han vägrade hälsa på. Det känns konstigt att ha en diskrimineringslag som öppnar för könsdiskriminering.
Men domstolsutslaget öppnar för nya frågor om det skulle vara möjligt att tänka annorlunda än att låta omständigheterna styra i diskrimineringsärenden. Om man tänker sig diskrimineringsgrunderna som enskilda och separerade ”stuprör” så går det kanske att driva en grund i taget. Om en annan grund skall beaktas måste det finnas någon som är tillräckligt skicklig för att försvara och föra fram den. Och det fanns det uppenbarligen inte i nämnda mål. Arbetsförmedlingen hade inget starkt juridiskt biträde och lyckades inte lyfta fram att det fanns en annan diskriminering att ta hänsyn till – en kvinna som kränktes av en man. Men om man utgår från lagen mer som den är tänkt, eller kanske borde vara tänkt, skulle det kanske inte ha varit DO som drivit ett ”stuprör” mot ett annat ”stuprör”. Diskrimineringslagen med sju diskrimineringsgrunder är i själva verket komplicerad eftersom lagen också implicerar och öppnar för att diskrimineringsgrunder överlappar varandra och/eller står i motsatsförhållande till varandra. DO uppträdde som vilket juridiskt biträde som helst och valde att inte se lagen i sin komplexitet.
En annan juridisk aspekt är också att religion i handskakningsfallet kom att stå för en tämligen "privat" tolkning av vad som tillhör en viss religions religiösa uttryck. Kanske skulle det behövas ett förtydligande av vad som konstituerar diskrimineringsgrunden "religion". Kan vem som helst hitta på vad som helst och kalla det religionsutövning? Ledande islamska företrädare har t ex menat att det inte hör till islam att män vägrar skaka hand med kvinnor. Diskrimineringslagens religionsgrund kanske inte skall beaktas när det handlar om hemgjorda religiösa uttryck, även om varje individ måste kunna skyddas för din rätt att uttrycka religion på vilket sätt den vill. Men då handlar det om grundlagens yttrandefrihet och inte om diskrimineringslagens religionsgrund. Man får alltså inte blanda ihop diskrimineringslagens religionsgrund med ett allmänt skydd av den mänskliga rättigheten att uttrycka allt möjligt, dvs. precis vad man vill.
Kravet på stringens har ju på sätt och vis rests på liknande sätt när det gäller sexuella trakasserier. Man kan ju inte i ett rättstryggt samhälle överlåta åt den sextrakasserade kvinnan att enbart utifrån egen upplevelse avgöra vad som juridiskt sett är sextrakasserier. Det måste finnas vissa kriterier att gå på. Idag finns viss samstämmighet om att det måste gå att "objektivt" konstatera om någon varit utsatt för sextrakasserier. Det räcker alltså inte med en subjektiv utsaga om detta.
Svagheten i DO:s hantering av det märkliga handskakningsmålet är att det inte någonstans diskuterades om mannens religionsutövning i sin tur kränkte den kvinna som han vägrade hälsa på. Det känns konstigt att ha en diskrimineringslag som öppnar för könsdiskriminering.
lördag 20 februari 2010
En handlingskraftig diskrimineringslag
Som barn fick jag då och då höra den sedelärande berättelsen om när vinden och solen duellerade. Jag var väl argsint och bråkig och mamma tog till analogiknepet och berättade historien om vem/vilken av vinden eller solen som först förmådde den lilla gubben där nere på marken att ta av sig rocken. Vinden satte igång att blåsa, styrkan tilltog och ökade till storm. Men gubben drog bara rocken allt hårdare om sig. När vinden tömts på sina krafter satte solen igång att skina. Det blev varmare och skönare och rocken åkte till sist av gubben…
Inte för att jag har blivit så värst snäll av den här historien men den har hjälpt mig att förstå grundläggande mekanismer bakom social förändring. Strategin kan inte grundas i tvång utifrån utan i insikter inifrån.
På diskrimineringslagens område, där jag nu lagt fram ett förslag till ny lag om ”aktiva åtgärder” (SOU 2010:7), gällde just grundfrågan vilka samhälleliga medel som kan påskynda arbetet för alla människors lika rättigheter och möjligheter. I opinionen har röster höjts för att det krävs fler ”skarpa” lagförslag som anger exakt vad som skall göras i arbetslivet och på utbildningsområdet för att skapa jämställda och icke diskriminerande arbetsplatser och utbildningsinstitutioner. Inte minst har DO, som själv satt med som expert i utredningen, gått ut i media och hävdat att detta skulle vara möjligt. En del har också förordat kraftigare sanktioner (mera straff) mot dem som inte följer lagen. Allt detta låter kanske bra, men kraven har knappast följts av några seriösa förslag på hur dessa quick fix-åtgärder ska se ut. Inte ens DO själv, Katri Linna, har lämnat ett enda förslag i den riktning som hon i efterhand förespråkar.
Nej verkligheten fungerar nog annorlunda än våra vardagliga föreställningar om hur förändringsprocesser går till. De hittillsvarande lagarna om aktiva åtgärder i arbetslivet och utbildningsområdet, som förts in i diskrimineringslagen från 1 jan 2009 från jämställdhetslagen, EDA (”etnodiskrimineringslagen”) och likabehandlingslagen samt barn- och elevskyddslagen har varit tämligen verkningslösa. Det går knappast att knyta någon positiv förändring till det befintliga regelverket. Dels har efterlevnaden varit dålig, dels har diskrimineringen inte minskat i något av de avseenden som lagen menat. Det har med andra ord inte hjälpt med ”skarpa och tydliga” bestämmelser om lönekartläggningar och jämställdhetsplaner eller likabehandlingsplaner.
Finns det då ingenting som hjälper? Jovisst, men det krävs en annan typ av arbetsinsatser än de som vi hittills trott ändrar ingrodda diskriminerande strukturer. Enstaka ad hocaktiviteter eller punktinsatser har föga effekter. Det krävs i stället att arbetet har en systematik, konkreta och uppföljningsbara mål och är väl förankrat i de processer som i övrigt styr en organisations personalpolitik och/eller utbildningsverksamhet. Staten kan föreskriva ATT ett sådant arbete skall göras och ge vissa anvisningar för detta, men staten kan INTE föreskriva exakt vad det är som behöver förändras och hur detta skall göras i varje konkret organisation. Det kan bara bestämmas lokalt.
En huvudpunkt i mitt lagförslag är att arbetet för lika rättigheter och möjligheter skall vara systematiskt och målinriktat och gälla alla de diskrimineringsgrunder som lagen innefattar. Arbetet skall utgå från en analys av organisationers verksamhet och förändringsarbetet beskrivas i ett program som revideras vart tredje år och följs upp varje år.
Framgången i arbetet mot diskriminering kan öka om det tar sin utgångspunkt i en lokal förståelse för varför detta arbete gör arbetsplatsen attraktiv för alla anställda och utbildningssituationen trygg och mer lärande för alla barn, elever och studerande.
Anne-Marie Morhed
Publicerad i NU nr 7 årgång 28
Inte för att jag har blivit så värst snäll av den här historien men den har hjälpt mig att förstå grundläggande mekanismer bakom social förändring. Strategin kan inte grundas i tvång utifrån utan i insikter inifrån.
På diskrimineringslagens område, där jag nu lagt fram ett förslag till ny lag om ”aktiva åtgärder” (SOU 2010:7), gällde just grundfrågan vilka samhälleliga medel som kan påskynda arbetet för alla människors lika rättigheter och möjligheter. I opinionen har röster höjts för att det krävs fler ”skarpa” lagförslag som anger exakt vad som skall göras i arbetslivet och på utbildningsområdet för att skapa jämställda och icke diskriminerande arbetsplatser och utbildningsinstitutioner. Inte minst har DO, som själv satt med som expert i utredningen, gått ut i media och hävdat att detta skulle vara möjligt. En del har också förordat kraftigare sanktioner (mera straff) mot dem som inte följer lagen. Allt detta låter kanske bra, men kraven har knappast följts av några seriösa förslag på hur dessa quick fix-åtgärder ska se ut. Inte ens DO själv, Katri Linna, har lämnat ett enda förslag i den riktning som hon i efterhand förespråkar.
Nej verkligheten fungerar nog annorlunda än våra vardagliga föreställningar om hur förändringsprocesser går till. De hittillsvarande lagarna om aktiva åtgärder i arbetslivet och utbildningsområdet, som förts in i diskrimineringslagen från 1 jan 2009 från jämställdhetslagen, EDA (”etnodiskrimineringslagen”) och likabehandlingslagen samt barn- och elevskyddslagen har varit tämligen verkningslösa. Det går knappast att knyta någon positiv förändring till det befintliga regelverket. Dels har efterlevnaden varit dålig, dels har diskrimineringen inte minskat i något av de avseenden som lagen menat. Det har med andra ord inte hjälpt med ”skarpa och tydliga” bestämmelser om lönekartläggningar och jämställdhetsplaner eller likabehandlingsplaner.
Finns det då ingenting som hjälper? Jovisst, men det krävs en annan typ av arbetsinsatser än de som vi hittills trott ändrar ingrodda diskriminerande strukturer. Enstaka ad hocaktiviteter eller punktinsatser har föga effekter. Det krävs i stället att arbetet har en systematik, konkreta och uppföljningsbara mål och är väl förankrat i de processer som i övrigt styr en organisations personalpolitik och/eller utbildningsverksamhet. Staten kan föreskriva ATT ett sådant arbete skall göras och ge vissa anvisningar för detta, men staten kan INTE föreskriva exakt vad det är som behöver förändras och hur detta skall göras i varje konkret organisation. Det kan bara bestämmas lokalt.
En huvudpunkt i mitt lagförslag är att arbetet för lika rättigheter och möjligheter skall vara systematiskt och målinriktat och gälla alla de diskrimineringsgrunder som lagen innefattar. Arbetet skall utgå från en analys av organisationers verksamhet och förändringsarbetet beskrivas i ett program som revideras vart tredje år och följs upp varje år.
Framgången i arbetet mot diskriminering kan öka om det tar sin utgångspunkt i en lokal förståelse för varför detta arbete gör arbetsplatsen attraktiv för alla anställda och utbildningssituationen trygg och mer lärande för alla barn, elever och studerande.
Anne-Marie Morhed
Publicerad i NU nr 7 årgång 28
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
