Det var kul att testa hur det kändes att bara vara lobbyist. Har alltid varit en massa andra saker: mamma, universitetslektor, forskare, föreståndare och politiker, men aldrig förr renodlad lobbyist. I Almedalen fanns det förvisso åtaganden i form av seminarier som skulle genomföras. Men därutöver kunde allt det ”andra” avnjutas på avstånd och i de proportioner som kändes bra.
Nog var det lite ansvarslöst att inte ens behöva visa upprördhet över Gudruns märkliga penningaoffer, eller ta ställning till sanningshalten i Littorins mystiska berättelse eller ens tycka någon partiledares tal var bättre än någon annans eller bara slinka in på ngt ”politiskt inkorrekt” seminarium? Lobbyister måste ju inte prestera någonting!? Inte tillnärmelsevis som politiker eller journalister. Möjligtvis kan det mätas som en prestation att tillhandahålla de bästa arenorna och det godaste rosévinet, klämma in flest politiker och besökare på ett och samma seminarium och få dem att mingla kvar längst? Lobbyisterna möjliggör politikernas synlighet och journalisternas nyhetsrapportering.
Årets Almedalen var på många sätt livfull och skojig. Men jag saknade Maria Abrahamssons bitska, intelligenta och initierade politiska kommentarer. Som riksdagskandidat verkade hon närmast rädd för konfrontation. Jag hoppas förstås hon kommer igen i den granskande rollen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar