En handlingskraftig diskrimineringslag

Som barn fick jag då och då höra den sedelärande berättelsen om när vinden och solen duellerade. Jag var väl argsint och bråkig och mamma tog till analogiknepet och berättade historien om vem/vilken av vinden eller solen som först förmådde den lilla gubben där nere på marken att ta av sig rocken. Vinden satte igång att blåsa, styrkan tilltog och ökade till storm. Men gubben drog bara rocken allt hårdare om sig. När vinden tömts på sina krafter satte solen igång att skina. Det blev varmare och skönare och rocken åkte till sist av gubben…
Inte för att jag har blivit så värst snäll av den här historien men den har hjälpt mig att förstå grundläggande mekanismer bakom social förändring. Strategin kan inte grundas i tvång utifrån utan i insikter inifrån.

På diskrimineringslagens område, där jag nu lagt fram ett förslag till ny lag om ”aktiva åtgärder” (SOU 2010:7), gällde just grundfrågan vilka samhälleliga medel som kan påskynda arbetet för alla människors lika rättigheter och möjligheter. I opinionen har röster höjts för att det krävs fler ”skarpa” lagförslag som anger exakt vad som skall göras i arbetslivet och på utbildningsområdet för att skapa jämställda och icke diskriminerande arbetsplatser och utbildningsinstitutioner. Inte minst har DO, som själv satt med som expert i utredningen, gått ut i media och hävdat att detta skulle vara möjligt. En del har också förordat kraftigare sanktioner (mera straff) mot dem som inte följer lagen. Allt detta låter kanske bra, men kraven har knappast följts av några seriösa förslag på hur dessa quick fix-åtgärder ska se ut. Inte ens DO själv, Katri Linna, har lämnat ett enda förslag i den riktning som hon i efterhand förespråkar.

Nej verkligheten fungerar nog annorlunda än våra vardagliga föreställningar om hur förändringsprocesser går till. De hittillsvarande lagarna om aktiva åtgärder i arbetslivet och utbildningsområdet, som förts in i diskrimineringslagen från 1 jan 2009 från jämställdhetslagen, EDA (”etnodiskrimineringslagen”) och likabehandlingslagen samt barn- och elevskyddslagen har varit tämligen verkningslösa. Det går knappast att knyta någon positiv förändring till det befintliga regelverket. Dels har efterlevnaden varit dålig, dels har diskrimineringen inte minskat i något av de avseenden som lagen menat. Det har med andra ord inte hjälpt med ”skarpa och tydliga” bestämmelser om lönekartläggningar och jämställdhetsplaner eller likabehandlingsplaner.

Finns det då ingenting som hjälper? Jovisst, men det krävs en annan typ av arbetsinsatser än de som vi hittills trott ändrar ingrodda diskriminerande strukturer. Enstaka ad hocaktiviteter eller punktinsatser har föga effekter. Det krävs i stället att arbetet har en systematik, konkreta och uppföljningsbara mål och är väl förankrat i de processer som i övrigt styr en organisations personalpolitik och/eller utbildningsverksamhet. Staten kan föreskriva ATT ett sådant arbete skall göras och ge vissa anvisningar för detta, men staten kan INTE föreskriva exakt vad det är som behöver förändras och hur detta skall göras i varje konkret organisation. Det kan bara bestämmas lokalt.

En huvudpunkt i mitt lagförslag är att arbetet för lika rättigheter och möjligheter skall vara systematiskt och målinriktat och gälla alla de diskrimineringsgrunder som lagen innefattar. Arbetet skall utgå från en analys av organisationers verksamhet och förändringsarbetet beskrivas i ett program som revideras vart tredje år och följs upp varje år.

Framgången i arbetet mot diskriminering kan öka om det tar sin utgångspunkt i en lokal förståelse för varför detta arbete gör arbetsplatsen attraktiv för alla anställda och utbildningssituationen trygg och mer lärande för alla barn, elever och studerande.


Anne-Marie Morhed
Publicerad i NU nr 7 årgång 28