Motståndets estetik

skrev en gång Peter Weiss i en roman och syftade på den borgerliga hegemonin och hur konsten kan erbjuda alternativa vägar eller en syntes ur det dilemma den revolutionära rörelsen hamnat i när den också i sig själv bär på förtryck…

Jag ska inte dra peterweissanalogin längre. Men visst är det som en tanke att den ”revolutionära” resten av genusforskningen fortsätter att envisas med att dess viktigaste uppgift är att avslöja det etablerade samhällets motstånd mot den feministiska kampen?

På den konferens som jag deltog i under torsdagen och fredagen i den gångna veckan presenterade en forskargrupp resultaten av berättelser om ”motstånd” mot det feministiska projektet. Arrangören, Länsstyrelsen i Örebro län, ville tillsammans med bl a forskarna Anna Wahl och Malin Rönnblom lyfta frågan om hur forskningen kan ”hjälpa” praktiker på jämställdhetsområdet att förstå varför det finns så mycket motstånd i arbetet för jämställdhet.
Eftersom jag deltog i konferensen kunde jag till en del hålla med om att det verkligen förekommer motstånd mot jämställdhetsarbete. Alla närvarande, drygt 90 företrädesvis kvinnliga jämställdhetsarbetare, gick i god för att deras föredragningar och förslag förlöjligats och motarbetats på deras egna arbetsplatser. Jag saknade inte heller själv exempel på allt häcklande som jag utstått genom åren.

Problemet låg därför inte i att lyfta fram själva beskrivningen kanske heller inte beskrivningen av ”F”, själva klon i analysen. Vad ”F” står för avslöjades aldrig riktigt – det fanns en bok att hänvisa till, men jag tolkade det som berättelsernas ”subjekt”. ”F” är den ”feminist” som blir utsatt för alla glåpord och härskartekniker – hon är en konstruktion och ett slags ”makro-feministsubjekt” som representerar det samlade jämställdhetsförsöket, som i den revolutionära kontext som berättelsen återges i är dömt att misslyckas med att få gehör. Orsaken till detta är makt. ”F” är underordnad i kampen.

Berättelsen om ”F” är en revolutionär historia där utgången är given. ”F” är inget framgångskoncept utan ”F” får helt enkelt leva med insikten om detta.

Men om ”författarna” – dvs forskarna - verkligen hade kunnat sin Peter Weiss hade de också begripit att ”F” bär på sin egen berättelse – berättelsen om underordning till döds. Precis som i ”motståndets estetik” där den revolutionära kommunisten bär på en berättelse om förtryck som i sin förlängning drabbar andra blir ”F” bara älskad av dem som kan berätta liknande historier. ”F” kommer alltmer att älska sitt öde av misslyckande. ”F” blir en martyr som bara fullt ut kan uppskattas av andra martyrer som också misslyckats. Alla olikhetshistorier bestraffas med utstötning från martyrförbundet...

Det fanns ett tredje och ett fjärde tema i forskarnas berättelse om ”F”, nämligen strategi och fantasi. Strategin kunde ha handlat om vägar ut ur ”motståndet”. Konferensdeltagarna gjorde försök att föreslå vägar, men forskarna ville inte vara med i detta moment. ”Vi sysslar inte med sånt” förkunnade Malin Rönnblom. Möjligen kunde fantasin åstadkomma alternativa upplösningar – mer eller mindre ut i det blå. Funktionen med fantasin blev oklar, åtminstone för mig, som väl är för luttrad i de här sammanhangen och dessutom är tillräckligt gammal för att minnas min ”Peter Weiss”.