Opinionsmätningar är bra för att få en hint om opinionsläget. Men opinionsinstrumentet kan också missbrukas utan att användaren har förstått varför. Det finns många företag med kunniga samhällsvetare (statistiker, sociologer, statsvetare osv) som kan hjälpa organisationer och myndigheter med frågekonstruktion, urval, databearbetning och tolkning. Floran av mer eller mindre nogräknade opinionsinstitut växer och det är förstås ett bekymmer. Det kan vara svårt att välja en kompetent leverantör. Men ännu allvarligare är det kanske att kunden (myndigheten, organisationen mm) inte ens avropar en lämplig leverantör utan tar saken i egna händer och börjar snickra ihop egna frågor för mycket speciella syften. I politiken kan felaktigt hanterade opinionsmätningar bli rent förödande för den fortsatta politiska hanteringen av en fråga. Man känner sig bunden av utslaget i enkäten men i själva verket borde man ha förstått att utslaget inte går att tolka. Jag ska peka på några vanliga problem med ”hemsnickrade” och andra enkäter för politiska syften.
1) Ovana enkätkonstruktörer lägger ned för lite tid på att tänka igenom vad man vill ha fram av enkäten, hur den skall användas, vilken slags undersökning som belyser representativitet resp ger prov på olika sätt att tänka om ett förhållande, vad som är ett tillräckligt högt svarsresultat samt hur resultatet skall tolkas. Vilken svarsnivå leder till beslut: Är opinionsundersökning ett demokratiinstrument så att det mest frekventa utslaget ”vinner”/genomförs osv. Om inte dessa frågor är entydigt utredda bör enkäten inte genomföras.
2) Man tror att man gör en opinionsundersökning men genomför i själva verket en kvalitativ undersökning av en grupps relativa tyckande. En kvalitativ undersökning i form av diskussionsgrupp eller fokusgrupp är intressant för att veta vad en grupp tycker lika och olika om. Men denna grupps tyckande kan inte generaliseras till en hel populations tyckande. Här är kanske inte själva undersökningen amatörmässig utan främst tolkningen av resultatet om det skulle tolkas som en representativ opinionsyttring.
3) En ansträngning att fånga opinionen i en fråga genom en enkät som går ut till alla kan också bli helt fel om enkätkonstruktören saknar kunskap om hur frågor ska vara konstruerade för att inte ge en snedvriden bild av opinionens tyckande.
4) Själva frågorna överskattar målgruppens förmåga till genomtänkta svar i enlighet med frågekonstruktörens tanke därför att abstraktionsförmågan är svag eller outvecklad Att exempelvis fråga en sjuåring om vad han/hon vill ha mäter knappast ett finalt (framtida) tillstånd. Det mäter mest troligt realtid (det som händer nu: detta gör jag eller mina kompisar idag och det vill jag hest göra i framtiden också)
5) Själva frågorna konstrueras i ett motsatsförhållande som ser neutralt ut men är i själva verket biased, dvs lyfter fram det ena tillståndet som mera önskvärt än det andra; eller svarsalternativen blir en skala som i sig uttrycker en värdering av vad som är bäst respektive sämst.
Mitt allvarliga råd till den som funderar på att göra en enkät är att
1) innan beslutet ta reda på hur och varför detta ska göras - om det finns tvivel mot hur och varför ska man hellre avstå än genomföra undersökningen -
2) beställa tjänsten av en specialist
3) låta specialisten vara med i tolkningen
4) inte mörka resultatet om det blir ”fel” utslag utan i stället ha en tydlig plan för hur resultatet vägs in i beslutsfattandet.
tisdag 30 mars 2010
onsdag 10 mars 2010
SKL – en organisation som överraskade
med jättearrangemanget den 8 mars då drygt 400 förväntansfulla kvinnor från hela landet och en del män hade laddat för att fylla på depåerna med uppbyggelse för den grå och annars bortglömda jämställdhetskampen. Det är ju inte var dag Sveriges kommuner och landsting (SKL) samlar fyra f d JÄMOsar, nuvarande DO, en gammal jämställdhetsminister samt den nuvarande integrations- och jämställdhetsministern på en och samma konferensdag.
Men det blev ju också väldigt mycket män! Först i raden var förstås ordförande Anders Knape himself med hög mysfaktor men med alldeles för innehållslöst och långt tal. Claes Borgström kom med nygamla statements, Johan Ehrenberg med en gammal historia om sitt könsbytarwallrafferi och Bengt Westerberg med enbart obsoleta pappamånader. Samlingen gubbs kändes inte särskilt ”potent”, även om moderatorn Alexandra Pascalidou gjorde sitt allra bästa för att liva upp samtalet.
Dagens behållning var nog som sig bör vid ett 8 marsfirande kvinnorna. Publiken bara älskade Gun Neuman, Lena Svenaeus och Anne-Marie Bergström (alla JÄMO). I ljuset av dessa ”rena” jämställdhetskvinnor föreföll dock DO, Katri Linna, osedvanligt blek. Åhörarna stod knappast på hennes sida – något jag tacksamt kunde dra nytta av i min egen presentation av utredningen ”Aktiva åtgärder” och när Pascalidou efter min dragning fick ett meningsutbyte mellan mig och Linna att hetta till.
Överraskande spännande och kusligt blev det när publiken bjöds på superunderhållningsvåld alias Lisbeth Salander som ”Internationell företrädare för svensk feminism”. SvDs Anna Laestadius Larsson kåserade frejdigt och fräckt mellan filmklippen.
Nyamko Sabuni bjöd också på några oväntade ingångar till sina politiska prioriteringar på integrations- och jämställdhetsområdet. Hon talade om våldet och förnedringen av kvinnor i Kongo och om sin syn på vad som är viktigt med den svenska regeringens tiofaldigade satsningar. Allvarlig och ”hård” stod hon där och berättade om kampen mot mäns våld mot kvinnor, hedersmord, trakasserier och mobbning av flickor i skolan, som enligt Sabuni inte är någonting annat än sexuella trakasserier. Hon nämnde, men ytterst svepande, satsningarna på jämställdhetsintegrering i stat, kommuner och landsting. Sabuni talade varken om kvinnors politiska organisering eller om jämställdhet, vilket säkert skiljde ut henne från alla övriga ”festtalare” på den internationella kvinnodagen. Hennes fokus var som alltid nästan uteslutande kvinnors ”mänskliga rättigheter”.
Det var ju kul att SKL ville ha feministisk profil för en dag – knappast något man skyltat med tidigare. Regeringens jämställdhetsmiljoner till Hållbar jämställdhet har säkert hjälpt till att synliggöra kommunernas ansvar för jämställdhetsfrågor.
Men det blev ju också väldigt mycket män! Först i raden var förstås ordförande Anders Knape himself med hög mysfaktor men med alldeles för innehållslöst och långt tal. Claes Borgström kom med nygamla statements, Johan Ehrenberg med en gammal historia om sitt könsbytarwallrafferi och Bengt Westerberg med enbart obsoleta pappamånader. Samlingen gubbs kändes inte särskilt ”potent”, även om moderatorn Alexandra Pascalidou gjorde sitt allra bästa för att liva upp samtalet.
Dagens behållning var nog som sig bör vid ett 8 marsfirande kvinnorna. Publiken bara älskade Gun Neuman, Lena Svenaeus och Anne-Marie Bergström (alla JÄMO). I ljuset av dessa ”rena” jämställdhetskvinnor föreföll dock DO, Katri Linna, osedvanligt blek. Åhörarna stod knappast på hennes sida – något jag tacksamt kunde dra nytta av i min egen presentation av utredningen ”Aktiva åtgärder” och när Pascalidou efter min dragning fick ett meningsutbyte mellan mig och Linna att hetta till.
Överraskande spännande och kusligt blev det när publiken bjöds på superunderhållningsvåld alias Lisbeth Salander som ”Internationell företrädare för svensk feminism”. SvDs Anna Laestadius Larsson kåserade frejdigt och fräckt mellan filmklippen.
Nyamko Sabuni bjöd också på några oväntade ingångar till sina politiska prioriteringar på integrations- och jämställdhetsområdet. Hon talade om våldet och förnedringen av kvinnor i Kongo och om sin syn på vad som är viktigt med den svenska regeringens tiofaldigade satsningar. Allvarlig och ”hård” stod hon där och berättade om kampen mot mäns våld mot kvinnor, hedersmord, trakasserier och mobbning av flickor i skolan, som enligt Sabuni inte är någonting annat än sexuella trakasserier. Hon nämnde, men ytterst svepande, satsningarna på jämställdhetsintegrering i stat, kommuner och landsting. Sabuni talade varken om kvinnors politiska organisering eller om jämställdhet, vilket säkert skiljde ut henne från alla övriga ”festtalare” på den internationella kvinnodagen. Hennes fokus var som alltid nästan uteslutande kvinnors ”mänskliga rättigheter”.
Det var ju kul att SKL ville ha feministisk profil för en dag – knappast något man skyltat med tidigare. Regeringens jämställdhetsmiljoner till Hållbar jämställdhet har säkert hjälpt till att synliggöra kommunernas ansvar för jämställdhetsfrågor.
lördag 6 mars 2010
Motståndets estetik
skrev en gång Peter Weiss i en roman och syftade på den borgerliga hegemonin och hur konsten kan erbjuda alternativa vägar eller en syntes ur det dilemma den revolutionära rörelsen hamnat i när den också i sig själv bär på förtryck…
Jag ska inte dra peterweissanalogin längre. Men visst är det som en tanke att den ”revolutionära” resten av genusforskningen fortsätter att envisas med att dess viktigaste uppgift är att avslöja det etablerade samhällets motstånd mot den feministiska kampen?
På den konferens som jag deltog i under torsdagen och fredagen i den gångna veckan presenterade en forskargrupp resultaten av berättelser om ”motstånd” mot det feministiska projektet. Arrangören, Länsstyrelsen i Örebro län, ville tillsammans med bl a forskarna Anna Wahl och Malin Rönnblom lyfta frågan om hur forskningen kan ”hjälpa” praktiker på jämställdhetsområdet att förstå varför det finns så mycket motstånd i arbetet för jämställdhet.
Eftersom jag deltog i konferensen kunde jag till en del hålla med om att det verkligen förekommer motstånd mot jämställdhetsarbete. Alla närvarande, drygt 90 företrädesvis kvinnliga jämställdhetsarbetare, gick i god för att deras föredragningar och förslag förlöjligats och motarbetats på deras egna arbetsplatser. Jag saknade inte heller själv exempel på allt häcklande som jag utstått genom åren.
Problemet låg därför inte i att lyfta fram själva beskrivningen kanske heller inte beskrivningen av ”F”, själva klon i analysen. Vad ”F” står för avslöjades aldrig riktigt – det fanns en bok att hänvisa till, men jag tolkade det som berättelsernas ”subjekt”. ”F” är den ”feminist” som blir utsatt för alla glåpord och härskartekniker – hon är en konstruktion och ett slags ”makro-feministsubjekt” som representerar det samlade jämställdhetsförsöket, som i den revolutionära kontext som berättelsen återges i är dömt att misslyckas med att få gehör. Orsaken till detta är makt. ”F” är underordnad i kampen.
Berättelsen om ”F” är en revolutionär historia där utgången är given. ”F” är inget framgångskoncept utan ”F” får helt enkelt leva med insikten om detta.
Men om ”författarna” – dvs forskarna - verkligen hade kunnat sin Peter Weiss hade de också begripit att ”F” bär på sin egen berättelse – berättelsen om underordning till döds. Precis som i ”motståndets estetik” där den revolutionära kommunisten bär på en berättelse om förtryck som i sin förlängning drabbar andra blir ”F” bara älskad av dem som kan berätta liknande historier. ”F” kommer alltmer att älska sitt öde av misslyckande. ”F” blir en martyr som bara fullt ut kan uppskattas av andra martyrer som också misslyckats. Alla olikhetshistorier bestraffas med utstötning från martyrförbundet...
Det fanns ett tredje och ett fjärde tema i forskarnas berättelse om ”F”, nämligen strategi och fantasi. Strategin kunde ha handlat om vägar ut ur ”motståndet”. Konferensdeltagarna gjorde försök att föreslå vägar, men forskarna ville inte vara med i detta moment. ”Vi sysslar inte med sånt” förkunnade Malin Rönnblom. Möjligen kunde fantasin åstadkomma alternativa upplösningar – mer eller mindre ut i det blå. Funktionen med fantasin blev oklar, åtminstone för mig, som väl är för luttrad i de här sammanhangen och dessutom är tillräckligt gammal för att minnas min ”Peter Weiss”.
Jag ska inte dra peterweissanalogin längre. Men visst är det som en tanke att den ”revolutionära” resten av genusforskningen fortsätter att envisas med att dess viktigaste uppgift är att avslöja det etablerade samhällets motstånd mot den feministiska kampen?
På den konferens som jag deltog i under torsdagen och fredagen i den gångna veckan presenterade en forskargrupp resultaten av berättelser om ”motstånd” mot det feministiska projektet. Arrangören, Länsstyrelsen i Örebro län, ville tillsammans med bl a forskarna Anna Wahl och Malin Rönnblom lyfta frågan om hur forskningen kan ”hjälpa” praktiker på jämställdhetsområdet att förstå varför det finns så mycket motstånd i arbetet för jämställdhet.
Eftersom jag deltog i konferensen kunde jag till en del hålla med om att det verkligen förekommer motstånd mot jämställdhetsarbete. Alla närvarande, drygt 90 företrädesvis kvinnliga jämställdhetsarbetare, gick i god för att deras föredragningar och förslag förlöjligats och motarbetats på deras egna arbetsplatser. Jag saknade inte heller själv exempel på allt häcklande som jag utstått genom åren.
Problemet låg därför inte i att lyfta fram själva beskrivningen kanske heller inte beskrivningen av ”F”, själva klon i analysen. Vad ”F” står för avslöjades aldrig riktigt – det fanns en bok att hänvisa till, men jag tolkade det som berättelsernas ”subjekt”. ”F” är den ”feminist” som blir utsatt för alla glåpord och härskartekniker – hon är en konstruktion och ett slags ”makro-feministsubjekt” som representerar det samlade jämställdhetsförsöket, som i den revolutionära kontext som berättelsen återges i är dömt att misslyckas med att få gehör. Orsaken till detta är makt. ”F” är underordnad i kampen.
Berättelsen om ”F” är en revolutionär historia där utgången är given. ”F” är inget framgångskoncept utan ”F” får helt enkelt leva med insikten om detta.
Men om ”författarna” – dvs forskarna - verkligen hade kunnat sin Peter Weiss hade de också begripit att ”F” bär på sin egen berättelse – berättelsen om underordning till döds. Precis som i ”motståndets estetik” där den revolutionära kommunisten bär på en berättelse om förtryck som i sin förlängning drabbar andra blir ”F” bara älskad av dem som kan berätta liknande historier. ”F” kommer alltmer att älska sitt öde av misslyckande. ”F” blir en martyr som bara fullt ut kan uppskattas av andra martyrer som också misslyckats. Alla olikhetshistorier bestraffas med utstötning från martyrförbundet...
Det fanns ett tredje och ett fjärde tema i forskarnas berättelse om ”F”, nämligen strategi och fantasi. Strategin kunde ha handlat om vägar ut ur ”motståndet”. Konferensdeltagarna gjorde försök att föreslå vägar, men forskarna ville inte vara med i detta moment. ”Vi sysslar inte med sånt” förkunnade Malin Rönnblom. Möjligen kunde fantasin åstadkomma alternativa upplösningar – mer eller mindre ut i det blå. Funktionen med fantasin blev oklar, åtminstone för mig, som väl är för luttrad i de här sammanhangen och dessutom är tillräckligt gammal för att minnas min ”Peter Weiss”.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
