Överraskande blev jag idag uppringd av Radio Uppland för en intervju om hur jag ”känner det idag” med alla brottsanklagelser Göran Lindberg nu står inför, jag som i ett upprop till Rikspolismästaren Sten Heckscher för mer än åtta år sen hade stött hans prolongation som länspolitismästare.
Det tog mig en stund att koppla. Vad har jag med sexbrottsanklagerna att göra? Jag tycker ju precis som alla andra att de brott han anklagas för är fruktansvärda och är i likhet med alla andra chockad, bedrövad och arg å barnens och kvinnornas vägnar, de som han kränkt. Men i förstone mindes jag verkligen inte kampanjen för honom, och inte heller kampanjen mot honom. För ett ögonblick snurrade det till i mitt huvud: jag kanske på något sätt håller på att göras medskyldig till hans brottsliga gärningar? Jag erinrade mig efter en stund att kommunalråden i Uppland, polisfacket och andra politiker och opinionsbildare agerade kraftfullt för att byta ut Lindberg från 2003. Kampanjen mot honom var intensiv. Det startades också en motaktion i form av en namninsamling för att han skulle få fortsätta ytterligare tre år. Jag skrev under det upprop som lyfte fram Lindbergs positiva roll för jämställdhetsarbetet inom polisen. Min erfarenhet av Lindberg var lång och ganska ingående av hans insatser i jämställdhetsarbete både i Uppsala län och på nationell nivå. Därför var det inte svårt för mig att underteckna uppropet. Och ingen som stödde honom kunde ju i sin livligaste fantasi ana att den mannen senare skulle stå anklagad för så grova brott som våldtäkt, som begåtts inte bara en gång utan vid flerfaldiga tillfällen.
Reporterns fråga om jag idag känner ånger blev ganska konstig och väcker motfrågor? Vad är det som skall ångras? - en stödaktion som kändes rätt då? Om Lindberg inte fått vår uppbackning, hade han inte fått förlängt förordnande då? Skulle Lindberg ha begått färre sexbrott om han inte fått fortsätta som länspolismästare? Finns det kopplingar mellan hans arbete som länspolismästare och sexbrotten? Det enkla svaret är att vi idag inte vet någonting om eventuella kopplingar och därför heller ingenting om vad det är som skall ångras.
Ångest går i alla fall att känna igen sig i – ångest över att vi aldrig förrän i efterhand kan veta vem det går att lita på: den pedagogiske och barnkäre förskolläraren, den i allas ögon oförvitlige prästen, den jämställdhetsengagerade polisen etc. som slumpartat och utan föranmälan uppträder i diametralt olika skepnader. I efterhand brister illusionerna om människors godhet. I förhand måste vi alltid lita på att människor har goda avsikter.
Jag frågade reportern om hon skulle ringa upp kampanjmakarna mot Lindberg och ställa den omvända frågan om de idag är glada för att de ville få bort honom… Jag anar ett liknande svar. Det som var rätt då, har ingen självklar koppling till de aktuella brottsanklagelserna idag.
torsdag 25 februari 2010
tisdag 23 februari 2010
Passande undervisning för genuscertifierng?
Som återvändande universitetslektor till Uppsala universitet frågar jag mig, bl a utifrån en seminarieuppgift som jag ”sattes” att leda: Är det verkligen universitetets uppgift att ensidigt lära ut hur medierna påverkas av köns- och klasstillhörighet, etnicitet och nationell identitet? Övningen var visserligen skojig och studenterna gick in för den med liv och lust. Men ensidigheten fanns i övningens bakgrundsmaterial, som utgjordes av en handfull korta texter med färdiga och ideologiskt färgade analyser av hur medierna fungerar. Ingen student vågade, påstår jag, kritisera övningen som ”biased”, trots att den tydligt var konstruerad utifrån bestämda föreställningar om hur klass, köns-, etnicitets- och nationell identitetsrepresentationen återspeglas av media.
”Rätt” presenterad kan övningen bli ett kritiskt verktyg för studenterna att se mediernas roll i reproduktionen av sociala mönster. Men ”fel” presenterad kan den bli en manifest bild av mediernas väsen, som smältdegel för vissa, och inte andra, sociala konstruktioner.
Tanken slog mig. Skulle Uppsala universitet ha tagit in denna övning som ett mönster för ”genuscertifierad undervisning”, om certifierngsförslaget hade genomförts som det var tänkt? Jag föreställer mig att övningen ligger i linje med det innehåll som certifieringsivrarna värnar om. Den övar studenterna i att se utifrån könsperspektiv, klassperspektiv etc. Men eftersom den inte ger studenterna alternativa tolkningsmöjligheter blir den också en övning i att se perspektiven som givna riktlinjer för analys. Jag betvivlar att detta ökar studenternas kritiska förmåga att genomskåda vad som är kunskap. Men det är kanske inte det som är meningen? Ibland verkar det kritiska perspektivet mindre viktigt än att få fram duktiga byråkrater och forskare som kan genomföra förelagda uppgifter utan att knota?
Jag menar kanske inte att vetenskaplig kritik är det yttersta ändamålet med universitetsundervisning. Det måste nog finnas mer instrumentella mål. Men vetenskapligt kritiskt tänkande måste ändå stå på en solidare grund än vad som ofta är fallet i universitetsutbildning och forskning. Den måste basera sig på öppet diskuterade teorier, träaktiga fakta och prövning av hur fakta ska förstås och förklaras. ”Vetenskaplig sanning” står i motsatsställning till det (färdig)tyckta. Sanning är något approximativt och växer och förändras hela tiden…
Det är ändå spännande att väcka sin egen lust till protest mot hegemonisk samhällsvetenskaplig förståelse.
”Rätt” presenterad kan övningen bli ett kritiskt verktyg för studenterna att se mediernas roll i reproduktionen av sociala mönster. Men ”fel” presenterad kan den bli en manifest bild av mediernas väsen, som smältdegel för vissa, och inte andra, sociala konstruktioner.
Tanken slog mig. Skulle Uppsala universitet ha tagit in denna övning som ett mönster för ”genuscertifierad undervisning”, om certifierngsförslaget hade genomförts som det var tänkt? Jag föreställer mig att övningen ligger i linje med det innehåll som certifieringsivrarna värnar om. Den övar studenterna i att se utifrån könsperspektiv, klassperspektiv etc. Men eftersom den inte ger studenterna alternativa tolkningsmöjligheter blir den också en övning i att se perspektiven som givna riktlinjer för analys. Jag betvivlar att detta ökar studenternas kritiska förmåga att genomskåda vad som är kunskap. Men det är kanske inte det som är meningen? Ibland verkar det kritiska perspektivet mindre viktigt än att få fram duktiga byråkrater och forskare som kan genomföra förelagda uppgifter utan att knota?
Jag menar kanske inte att vetenskaplig kritik är det yttersta ändamålet med universitetsundervisning. Det måste nog finnas mer instrumentella mål. Men vetenskapligt kritiskt tänkande måste ändå stå på en solidare grund än vad som ofta är fallet i universitetsutbildning och forskning. Den måste basera sig på öppet diskuterade teorier, träaktiga fakta och prövning av hur fakta ska förstås och förklaras. ”Vetenskaplig sanning” står i motsatsställning till det (färdig)tyckta. Sanning är något approximativt och växer och förändras hela tiden…
Det är ändå spännande att väcka sin egen lust till protest mot hegemonisk samhällsvetenskaplig förståelse.
söndag 21 februari 2010
Att hälsa eller inte hälsa
Mediediskussionen i det s. k handskakningsmålet har kanske mer handlat om krockande diskrimineringsgrunder än om själva juridiken i målet. Tingsrätten har slagit fast att det var fel av AF att dra in den ekonomiska ersättningen till den arbetssökande mannen. Skadestånd har därför utdömts och DO som drev målet jublar. Kanhända var det rätt i detta fall. Det går inte att lägga ut mallar i diskrimineringsärenden. Omständigheterna blir alltid utslagsgivande. Det är lite av ett lotteri i fråga om vem som vinner.
Men domstolsutslaget öppnar för nya frågor om det skulle vara möjligt att tänka annorlunda än att låta omständigheterna styra i diskrimineringsärenden. Om man tänker sig diskrimineringsgrunderna som enskilda och separerade ”stuprör” så går det kanske att driva en grund i taget. Om en annan grund skall beaktas måste det finnas någon som är tillräckligt skicklig för att försvara och föra fram den. Och det fanns det uppenbarligen inte i nämnda mål. Arbetsförmedlingen hade inget starkt juridiskt biträde och lyckades inte lyfta fram att det fanns en annan diskriminering att ta hänsyn till – en kvinna som kränktes av en man. Men om man utgår från lagen mer som den är tänkt, eller kanske borde vara tänkt, skulle det kanske inte ha varit DO som drivit ett ”stuprör” mot ett annat ”stuprör”. Diskrimineringslagen med sju diskrimineringsgrunder är i själva verket komplicerad eftersom lagen också implicerar och öppnar för att diskrimineringsgrunder överlappar varandra och/eller står i motsatsförhållande till varandra. DO uppträdde som vilket juridiskt biträde som helst och valde att inte se lagen i sin komplexitet.
En annan juridisk aspekt är också att religion i handskakningsfallet kom att stå för en tämligen "privat" tolkning av vad som tillhör en viss religions religiösa uttryck. Kanske skulle det behövas ett förtydligande av vad som konstituerar diskrimineringsgrunden "religion". Kan vem som helst hitta på vad som helst och kalla det religionsutövning? Ledande islamska företrädare har t ex menat att det inte hör till islam att män vägrar skaka hand med kvinnor. Diskrimineringslagens religionsgrund kanske inte skall beaktas när det handlar om hemgjorda religiösa uttryck, även om varje individ måste kunna skyddas för din rätt att uttrycka religion på vilket sätt den vill. Men då handlar det om grundlagens yttrandefrihet och inte om diskrimineringslagens religionsgrund. Man får alltså inte blanda ihop diskrimineringslagens religionsgrund med ett allmänt skydd av den mänskliga rättigheten att uttrycka allt möjligt, dvs. precis vad man vill.
Kravet på stringens har ju på sätt och vis rests på liknande sätt när det gäller sexuella trakasserier. Man kan ju inte i ett rättstryggt samhälle överlåta åt den sextrakasserade kvinnan att enbart utifrån egen upplevelse avgöra vad som juridiskt sett är sextrakasserier. Det måste finnas vissa kriterier att gå på. Idag finns viss samstämmighet om att det måste gå att "objektivt" konstatera om någon varit utsatt för sextrakasserier. Det räcker alltså inte med en subjektiv utsaga om detta.
Svagheten i DO:s hantering av det märkliga handskakningsmålet är att det inte någonstans diskuterades om mannens religionsutövning i sin tur kränkte den kvinna som han vägrade hälsa på. Det känns konstigt att ha en diskrimineringslag som öppnar för könsdiskriminering.
Men domstolsutslaget öppnar för nya frågor om det skulle vara möjligt att tänka annorlunda än att låta omständigheterna styra i diskrimineringsärenden. Om man tänker sig diskrimineringsgrunderna som enskilda och separerade ”stuprör” så går det kanske att driva en grund i taget. Om en annan grund skall beaktas måste det finnas någon som är tillräckligt skicklig för att försvara och föra fram den. Och det fanns det uppenbarligen inte i nämnda mål. Arbetsförmedlingen hade inget starkt juridiskt biträde och lyckades inte lyfta fram att det fanns en annan diskriminering att ta hänsyn till – en kvinna som kränktes av en man. Men om man utgår från lagen mer som den är tänkt, eller kanske borde vara tänkt, skulle det kanske inte ha varit DO som drivit ett ”stuprör” mot ett annat ”stuprör”. Diskrimineringslagen med sju diskrimineringsgrunder är i själva verket komplicerad eftersom lagen också implicerar och öppnar för att diskrimineringsgrunder överlappar varandra och/eller står i motsatsförhållande till varandra. DO uppträdde som vilket juridiskt biträde som helst och valde att inte se lagen i sin komplexitet.
En annan juridisk aspekt är också att religion i handskakningsfallet kom att stå för en tämligen "privat" tolkning av vad som tillhör en viss religions religiösa uttryck. Kanske skulle det behövas ett förtydligande av vad som konstituerar diskrimineringsgrunden "religion". Kan vem som helst hitta på vad som helst och kalla det religionsutövning? Ledande islamska företrädare har t ex menat att det inte hör till islam att män vägrar skaka hand med kvinnor. Diskrimineringslagens religionsgrund kanske inte skall beaktas när det handlar om hemgjorda religiösa uttryck, även om varje individ måste kunna skyddas för din rätt att uttrycka religion på vilket sätt den vill. Men då handlar det om grundlagens yttrandefrihet och inte om diskrimineringslagens religionsgrund. Man får alltså inte blanda ihop diskrimineringslagens religionsgrund med ett allmänt skydd av den mänskliga rättigheten att uttrycka allt möjligt, dvs. precis vad man vill.
Kravet på stringens har ju på sätt och vis rests på liknande sätt när det gäller sexuella trakasserier. Man kan ju inte i ett rättstryggt samhälle överlåta åt den sextrakasserade kvinnan att enbart utifrån egen upplevelse avgöra vad som juridiskt sett är sextrakasserier. Det måste finnas vissa kriterier att gå på. Idag finns viss samstämmighet om att det måste gå att "objektivt" konstatera om någon varit utsatt för sextrakasserier. Det räcker alltså inte med en subjektiv utsaga om detta.
Svagheten i DO:s hantering av det märkliga handskakningsmålet är att det inte någonstans diskuterades om mannens religionsutövning i sin tur kränkte den kvinna som han vägrade hälsa på. Det känns konstigt att ha en diskrimineringslag som öppnar för könsdiskriminering.
lördag 20 februari 2010
En handlingskraftig diskrimineringslag
Som barn fick jag då och då höra den sedelärande berättelsen om när vinden och solen duellerade. Jag var väl argsint och bråkig och mamma tog till analogiknepet och berättade historien om vem/vilken av vinden eller solen som först förmådde den lilla gubben där nere på marken att ta av sig rocken. Vinden satte igång att blåsa, styrkan tilltog och ökade till storm. Men gubben drog bara rocken allt hårdare om sig. När vinden tömts på sina krafter satte solen igång att skina. Det blev varmare och skönare och rocken åkte till sist av gubben…
Inte för att jag har blivit så värst snäll av den här historien men den har hjälpt mig att förstå grundläggande mekanismer bakom social förändring. Strategin kan inte grundas i tvång utifrån utan i insikter inifrån.
På diskrimineringslagens område, där jag nu lagt fram ett förslag till ny lag om ”aktiva åtgärder” (SOU 2010:7), gällde just grundfrågan vilka samhälleliga medel som kan påskynda arbetet för alla människors lika rättigheter och möjligheter. I opinionen har röster höjts för att det krävs fler ”skarpa” lagförslag som anger exakt vad som skall göras i arbetslivet och på utbildningsområdet för att skapa jämställda och icke diskriminerande arbetsplatser och utbildningsinstitutioner. Inte minst har DO, som själv satt med som expert i utredningen, gått ut i media och hävdat att detta skulle vara möjligt. En del har också förordat kraftigare sanktioner (mera straff) mot dem som inte följer lagen. Allt detta låter kanske bra, men kraven har knappast följts av några seriösa förslag på hur dessa quick fix-åtgärder ska se ut. Inte ens DO själv, Katri Linna, har lämnat ett enda förslag i den riktning som hon i efterhand förespråkar.
Nej verkligheten fungerar nog annorlunda än våra vardagliga föreställningar om hur förändringsprocesser går till. De hittillsvarande lagarna om aktiva åtgärder i arbetslivet och utbildningsområdet, som förts in i diskrimineringslagen från 1 jan 2009 från jämställdhetslagen, EDA (”etnodiskrimineringslagen”) och likabehandlingslagen samt barn- och elevskyddslagen har varit tämligen verkningslösa. Det går knappast att knyta någon positiv förändring till det befintliga regelverket. Dels har efterlevnaden varit dålig, dels har diskrimineringen inte minskat i något av de avseenden som lagen menat. Det har med andra ord inte hjälpt med ”skarpa och tydliga” bestämmelser om lönekartläggningar och jämställdhetsplaner eller likabehandlingsplaner.
Finns det då ingenting som hjälper? Jovisst, men det krävs en annan typ av arbetsinsatser än de som vi hittills trott ändrar ingrodda diskriminerande strukturer. Enstaka ad hocaktiviteter eller punktinsatser har föga effekter. Det krävs i stället att arbetet har en systematik, konkreta och uppföljningsbara mål och är väl förankrat i de processer som i övrigt styr en organisations personalpolitik och/eller utbildningsverksamhet. Staten kan föreskriva ATT ett sådant arbete skall göras och ge vissa anvisningar för detta, men staten kan INTE föreskriva exakt vad det är som behöver förändras och hur detta skall göras i varje konkret organisation. Det kan bara bestämmas lokalt.
En huvudpunkt i mitt lagförslag är att arbetet för lika rättigheter och möjligheter skall vara systematiskt och målinriktat och gälla alla de diskrimineringsgrunder som lagen innefattar. Arbetet skall utgå från en analys av organisationers verksamhet och förändringsarbetet beskrivas i ett program som revideras vart tredje år och följs upp varje år.
Framgången i arbetet mot diskriminering kan öka om det tar sin utgångspunkt i en lokal förståelse för varför detta arbete gör arbetsplatsen attraktiv för alla anställda och utbildningssituationen trygg och mer lärande för alla barn, elever och studerande.
Anne-Marie Morhed
Publicerad i NU nr 7 årgång 28
Inte för att jag har blivit så värst snäll av den här historien men den har hjälpt mig att förstå grundläggande mekanismer bakom social förändring. Strategin kan inte grundas i tvång utifrån utan i insikter inifrån.
På diskrimineringslagens område, där jag nu lagt fram ett förslag till ny lag om ”aktiva åtgärder” (SOU 2010:7), gällde just grundfrågan vilka samhälleliga medel som kan påskynda arbetet för alla människors lika rättigheter och möjligheter. I opinionen har röster höjts för att det krävs fler ”skarpa” lagförslag som anger exakt vad som skall göras i arbetslivet och på utbildningsområdet för att skapa jämställda och icke diskriminerande arbetsplatser och utbildningsinstitutioner. Inte minst har DO, som själv satt med som expert i utredningen, gått ut i media och hävdat att detta skulle vara möjligt. En del har också förordat kraftigare sanktioner (mera straff) mot dem som inte följer lagen. Allt detta låter kanske bra, men kraven har knappast följts av några seriösa förslag på hur dessa quick fix-åtgärder ska se ut. Inte ens DO själv, Katri Linna, har lämnat ett enda förslag i den riktning som hon i efterhand förespråkar.
Nej verkligheten fungerar nog annorlunda än våra vardagliga föreställningar om hur förändringsprocesser går till. De hittillsvarande lagarna om aktiva åtgärder i arbetslivet och utbildningsområdet, som förts in i diskrimineringslagen från 1 jan 2009 från jämställdhetslagen, EDA (”etnodiskrimineringslagen”) och likabehandlingslagen samt barn- och elevskyddslagen har varit tämligen verkningslösa. Det går knappast att knyta någon positiv förändring till det befintliga regelverket. Dels har efterlevnaden varit dålig, dels har diskrimineringen inte minskat i något av de avseenden som lagen menat. Det har med andra ord inte hjälpt med ”skarpa och tydliga” bestämmelser om lönekartläggningar och jämställdhetsplaner eller likabehandlingsplaner.
Finns det då ingenting som hjälper? Jovisst, men det krävs en annan typ av arbetsinsatser än de som vi hittills trott ändrar ingrodda diskriminerande strukturer. Enstaka ad hocaktiviteter eller punktinsatser har föga effekter. Det krävs i stället att arbetet har en systematik, konkreta och uppföljningsbara mål och är väl förankrat i de processer som i övrigt styr en organisations personalpolitik och/eller utbildningsverksamhet. Staten kan föreskriva ATT ett sådant arbete skall göras och ge vissa anvisningar för detta, men staten kan INTE föreskriva exakt vad det är som behöver förändras och hur detta skall göras i varje konkret organisation. Det kan bara bestämmas lokalt.
En huvudpunkt i mitt lagförslag är att arbetet för lika rättigheter och möjligheter skall vara systematiskt och målinriktat och gälla alla de diskrimineringsgrunder som lagen innefattar. Arbetet skall utgå från en analys av organisationers verksamhet och förändringsarbetet beskrivas i ett program som revideras vart tredje år och följs upp varje år.
Framgången i arbetet mot diskriminering kan öka om det tar sin utgångspunkt i en lokal förståelse för varför detta arbete gör arbetsplatsen attraktiv för alla anställda och utbildningssituationen trygg och mer lärande för alla barn, elever och studerande.
Anne-Marie Morhed
Publicerad i NU nr 7 årgång 28
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
