I väntan på duellen - att skriva in sig i hetluften

Alla slags skribenter jag känner kvider över skrivande i värmen: forskare, journalister, krönikörer och byråkrater. T o m min idol Lena Köster stånkar. Värmen berättar att det inte är läge för arbete. Inte för att det skulle finnas någon absolut gräns för skrivverksamhet. I så fall skulle överhuvudtaget inga texter produceras runt ekvatorn.
Värmen är kulturell påstår jag snusförnumstigt. Vi har lärt oss att när temperaturen stiger över 25 plusgrader är det sommar och arbetsledigt. Vi förknippar värme med ledighet och lättja.
Ändå skriver väldigt många i hettan. Jag själv t ex har liksom inte fått eller tagit mig tid att skriva sammanhängande text annat än under den student- och pliktfria perioden. Att sitta på den soliga verandan i Norrbotten framför datorn och blicka ut mot älven långt innan familjen vaknat är en lyx som bara går att unna sig på sommaren. Kanske är det inga ”stora” texter som kommer till i dessa morgon– och förmiddagstimmar. Men det skapas i alla fall något som skulle ha skrivits ändå och det känns väldigt skönt när det skett i lugn och ro och i avvaktan på att solen ska bränna ännu hetare.
Den här sommaren handlar det om ”måstetexter”. Det tar emot. Sneglar på, och värjer mig för, det roliga och polemiska. Laddar för valduellerna. Jag tycker det ska bli roligt med valrörelse. Det var väldigt länge sen jag på allvar tog del i valrörelsen. Den pirrande oro som ligger i det underläge jag har känns utmanande. Ingen, inte ens mitt eget parti på lokalplanet, önskar ju mig någon framgång. Jag grunnar över skälen men bryr mig egentligen inte. Jag gillar ju hetluften och är aldrig orolig över att det ska gå snett. Det gör det ju ofta för oss som ger oss in i otippade dueller.

Jag saknade Maria Abrahamsson i Almedalen

Det var kul att testa hur det kändes att bara vara lobbyist. Har alltid varit en massa andra saker: mamma, universitetslektor, forskare, föreståndare och politiker, men aldrig förr renodlad lobbyist. I Almedalen fanns det förvisso åtaganden i form av seminarier som skulle genomföras. Men därutöver kunde allt det ”andra” avnjutas på avstånd och i de proportioner som kändes bra.
Nog var det lite ansvarslöst att inte ens behöva visa upprördhet över Gudruns märkliga penningaoffer, eller ta ställning till sanningshalten i Littorins mystiska berättelse eller ens tycka någon partiledares tal var bättre än någon annans eller bara slinka in på ngt ”politiskt inkorrekt” seminarium? Lobbyister måste ju inte prestera någonting!? Inte tillnärmelsevis som politiker eller journalister. Möjligtvis kan det mätas som en prestation att tillhandahålla de bästa arenorna och det godaste rosévinet, klämma in flest politiker och besökare på ett och samma seminarium och få dem att mingla kvar längst? Lobbyisterna möjliggör politikernas synlighet och journalisternas nyhetsrapportering.
Årets Almedalen var på många sätt livfull och skojig. Men jag saknade Maria Abrahamssons bitska, intelligenta och initierade politiska kommentarer. Som riksdagskandidat verkade hon närmast rädd för konfrontation. Jag hoppas förstås hon kommer igen i den granskande rollen!