Göran Lindberg – en brusten illusion

Överraskande blev jag idag uppringd av Radio Uppland för en intervju om hur jag ”känner det idag” med alla brottsanklagelser Göran Lindberg nu står inför, jag som i ett upprop till Rikspolismästaren Sten Heckscher för mer än åtta år sen hade stött hans prolongation som länspolitismästare.

Det tog mig en stund att koppla. Vad har jag med sexbrottsanklagerna att göra? Jag tycker ju precis som alla andra att de brott han anklagas för är fruktansvärda och är i likhet med alla andra chockad, bedrövad och arg å barnens och kvinnornas vägnar, de som han kränkt. Men i förstone mindes jag verkligen inte kampanjen för honom, och inte heller kampanjen mot honom. För ett ögonblick snurrade det till i mitt huvud: jag kanske på något sätt håller på att göras medskyldig till hans brottsliga gärningar? Jag erinrade mig efter en stund att kommunalråden i Uppland, polisfacket och andra politiker och opinionsbildare agerade kraftfullt för att byta ut Lindberg från 2003. Kampanjen mot honom var intensiv. Det startades också en motaktion i form av en namninsamling för att han skulle få fortsätta ytterligare tre år. Jag skrev under det upprop som lyfte fram Lindbergs positiva roll för jämställdhetsarbetet inom polisen. Min erfarenhet av Lindberg var lång och ganska ingående av hans insatser i jämställdhetsarbete både i Uppsala län och på nationell nivå. Därför var det inte svårt för mig att underteckna uppropet. Och ingen som stödde honom kunde ju i sin livligaste fantasi ana att den mannen senare skulle stå anklagad för så grova brott som våldtäkt, som begåtts inte bara en gång utan vid flerfaldiga tillfällen.

Reporterns fråga om jag idag känner ånger blev ganska konstig och väcker motfrågor? Vad är det som skall ångras? - en stödaktion som kändes rätt då? Om Lindberg inte fått vår uppbackning, hade han inte fått förlängt förordnande då? Skulle Lindberg ha begått färre sexbrott om han inte fått fortsätta som länspolismästare? Finns det kopplingar mellan hans arbete som länspolismästare och sexbrotten? Det enkla svaret är att vi idag inte vet någonting om eventuella kopplingar och därför heller ingenting om vad det är som skall ångras.

Ångest går i alla fall att känna igen sig i – ångest över att vi aldrig förrän i efterhand kan veta vem det går att lita på: den pedagogiske och barnkäre förskolläraren, den i allas ögon oförvitlige prästen, den jämställdhetsengagerade polisen etc. som slumpartat och utan föranmälan uppträder i diametralt olika skepnader. I efterhand brister illusionerna om människors godhet. I förhand måste vi alltid lita på att människor har goda avsikter.

Jag frågade reportern om hon skulle ringa upp kampanjmakarna mot Lindberg och ställa den omvända frågan om de idag är glada för att de ville få bort honom… Jag anar ett liknande svar. Det som var rätt då, har ingen självklar koppling till de aktuella brottsanklagelserna idag.