En uteslutningshistoria

När en historia berättas tillräckligt många gånger blir den sann därför att den berättas. Historien om mig i de lokala medierna och på lokalföreningens hemsida som den kontroversiella som måste uteslutas ur Folkpartiet liberalerna i Knivsta därför att jag inte skulle acceptera partiets spelregler är bara delvis sann.
Sant är också att det fanns en gräns för mig när jag måste bestämma vilken lojalitet som var starkast: den till partiföreningens slutna förhandlingsgrupp som hade en helt egen agenda - stick i stäv med Folkpartiets huvudlinje och medlemmarnas - eller den till väljarna, som valt mig därför att jag skulle företräda linjen om allianssamarbete.
Efter valet gick det upp för mig att partföreningens förhandlare inte prioriterade allianssamarbete utan försökte på allehanda sätt skapa andra konstellationer, som sprack lika fort som de initierats. Det saknades helt enkelt politiska och personella förutsättningar för "alternativa regnbågssamarbeten". Parallellt deltog förhandlarna i alliansens majoritetsförhandlingar men avvisades efter några möten med motivering om "samarbetsproblem". Förhandlarna kontrade med att i pressmeddelande förklara att man brutit med allianssamarbetet.
Den dolda agendan att i första hand söka andra samarbetspartners och i andra hand gå i opposition blev emellertid inte synlig förrän den pressades fram vid ett partimöte. Medlemmarna gillade inte strategin och krävde att förhandlarna skulle anstränga sig att komma med i alliansens majoritetssamarbete. Men förhandlarna misslyckades att återkomma i förhandlingar med Alliansen. Förtroendet saknades och dörren var stängd för FP:s förhandlare. Camilla Westerborn och jag som representerade två av folkpartiets tre mandat ansträngde oss för att få styrelsen att ändra i förhandlingsdelegationen. Vårt förslag att komplettera förhandlingsgruppen med Camilla Westerborn avvisades med tre röster mot fyra. Vi sökte på olika sätt gå vidare och inkalla till krismöte för att medlemmarna skulle få en riktig bild av läget. Men våra ansträngningar motarbetades av förhandlingsgruppen och partiföreningens ordförande. Inget möte utlystes förrän det var för sent.
Inför den sista förhandlingsomgången stod FP fortfarande utanför majoritetssamarbetet. I detta läge bad Camilla och jag att komma med på basis av våra två mandat och blev insläppta.
Majoriteten hade undantagit "FP-märkta" platser i nämnder och styrelser och erbjöd därutöver mig och Camilla ett par presidieposter, som i det ena fallet kunde delas till ytterligare en person. Teoretiskt kunde alla tjänstgörande folkpartister få presidieplatser. De som ville ställa sig bakom samarbetsprogram och samarbetsavtal kunde besätta dessa platser. Majoritetens förhoppning var uttryckligen att FP skulle kunna ingå i ett politiskt samarbete med majoriteten.
Någon begäran om anslutning till majoritetssamarbetet och någon tacksamhet över förhandlingsresultatet kom aldrig från partiföreningen. Tvärtom! "Tacket" blev ett styrelsebeslut om att Camilla och jag var uteslutna ur partiet och en systematisk smutskastningskampanj riktad mot i första hand mig.
Uteslutningsbeslutet är nu överklagat. I motiveringen säger vi att vi förhandlade på basis av våra egna FP-mandat i syftet att partiet skulle beredas plats i majoritetssamarbetet och inte tvingas gå i opposition och därmed riskera att försvinna från Knivstas politiska karta. Det hade inte varit rätt mot FP:s väljare att passivt låta detta ske!