fredag 21 november 2014
Anne-Marie Morheds blogg: Äntligen ett värdigt politiskt styre i Knivsta
Anne-Marie Morheds blogg: Äntligen ett värdigt politiskt styre i Knivsta
Äntligen ett värdigt politiskt styre i Knivsta
Efter många och långa förhandlingar med olika partikonstellationer föll ansträngningarna att hitta en lösning på den låsta politiska situationen i Knivsta äntligen ut vid gårdagens kommunfullmäktigesammanträde. Alliansens- och de röd-grönas partier enade sig om att rösta fram en budget och ett styre som gav den största grupperingen (Alliansen) samtliga ordförandeposter och majoriteten i nämnder och styrelser. Uppgörelsen gör det lite dyrare för kommunen, men påslagen är av sådant slag som inte ligger på orealistiska och kostnadsdrivande saker, och vi slipper oansvariga finansieringar med önskekalkyler om ökade markintäkter och skattehöjningar.
Folkpartiet fick också en del poster som ger oss insyn och inflytande - en viktig förutsättning för att vi ska komma ur den svacka som partiet befinner sig här i Knivsta och på många andra håll i landet.
måndag 15 september 2014
Efter ett nederlagsval
Ja, det är nu dags för en ny era i Folkpartiets i Knivsta liv. Vi har lidit ett kännbart nederlag som reducerat vår partibas här i Knivsta till ett enda mandat. Men det är ändå en bas - en liten bas som ingen kan ifrågasätta legitimiteten i. Jag tycker vi ska se det så. Vi måste acceptera valutslaget och utgå ifrån att det går att göra något av den.
Folkpartiet kommer sannolikt att ingå i en majoritet, som ger både möjlighet till politiskt inflytande och poster. Hur samarbetspartnerna ser ut vet vi förstås inte ännu. Det vi vet är att vi allra troligast finns med i ett par tänkbara konstellationer, som ser realistiska ut.
Dagens UNT antyder väl kanske någon "tredje" lösning för ett samarbete som utesluter M, FP o C. Vi får väl se. Men jag har svårt att tro att (KD) skulle klara sig utan övriga allianspartier. Hur skall V, KD o S kunna samarbeta? I S yttrande i tidningen utesluter han samarbete med V och SD. Det är spännande och på samma gång obehagliga tider.
Idag möter vi en mycket oförblommerad främlingsfientlighet, som tidigare hölls tillbaka. Jag känner mig skrämd av det vi kanske kan kalla vardagsrasismen - den vi stöter på och yttrar sig i utanförskap.
fredag 22 augusti 2014
Så är jag tillbaka...
Det är valrörelse och jag satsar på en ny period inom kommunalpolitiken. Jag har haft fyra intressanta år sen jag skrev på bloggen sist. Under de åren har jag på olika sätt medverkat i den spännande utveckling som Knivsta kommun är mitt uppe i. Jag har deltagit som Kommunfullmäktigeledamot och har också varit ordförande i Alsike Fastighets AB. Bägge plattformarna gör att jag idag har perspektiv på det som händer. Jag kan också genom min tid i Knivsta se tillbaka på det som händer från och med 1967 då jag först flyttade hit till nu när jag bor mitt i den urbana omvandlingen.
Under de senaste fyra åren har jag haft många politiska vänner inom knivstapolitiken men också några envisa ovänner. Jag har svårt att riktigt ta det där med ovänner på allvar. De bleknar lustigt nog bort med tiden, de förlorar kraften. Jag har för länge sen bestämt mig för att politikens resultat är viktigast.
fredag 19 november 2010
En uteslutningshistoria
När en historia berättas tillräckligt många gånger blir den sann därför att den berättas. Historien om mig i de lokala medierna och på lokalföreningens hemsida som den kontroversiella som måste uteslutas ur Folkpartiet liberalerna i Knivsta därför att jag inte skulle acceptera partiets spelregler är bara delvis sann.
Sant är också att det fanns en gräns för mig när jag måste bestämma vilken lojalitet som var starkast: den till partiföreningens slutna förhandlingsgrupp som hade en helt egen agenda - stick i stäv med Folkpartiets huvudlinje och medlemmarnas - eller den till väljarna, som valt mig därför att jag skulle företräda linjen om allianssamarbete.
Efter valet gick det upp för mig att partföreningens förhandlare inte prioriterade allianssamarbete utan försökte på allehanda sätt skapa andra konstellationer, som sprack lika fort som de initierats. Det saknades helt enkelt politiska och personella förutsättningar för "alternativa regnbågssamarbeten". Parallellt deltog förhandlarna i alliansens majoritetsförhandlingar men avvisades efter några möten med motivering om "samarbetsproblem". Förhandlarna kontrade med att i pressmeddelande förklara att man brutit med allianssamarbetet.
Den dolda agendan att i första hand söka andra samarbetspartners och i andra hand gå i opposition blev emellertid inte synlig förrän den pressades fram vid ett partimöte. Medlemmarna gillade inte strategin och krävde att förhandlarna skulle anstränga sig att komma med i alliansens majoritetssamarbete. Men förhandlarna misslyckades att återkomma i förhandlingar med Alliansen. Förtroendet saknades och dörren var stängd för FP:s förhandlare. Camilla Westerborn och jag som representerade två av folkpartiets tre mandat ansträngde oss för att få styrelsen att ändra i förhandlingsdelegationen. Vårt förslag att komplettera förhandlingsgruppen med Camilla Westerborn avvisades med tre röster mot fyra. Vi sökte på olika sätt gå vidare och inkalla till krismöte för att medlemmarna skulle få en riktig bild av läget. Men våra ansträngningar motarbetades av förhandlingsgruppen och partiföreningens ordförande. Inget möte utlystes förrän det var för sent.
Inför den sista förhandlingsomgången stod FP fortfarande utanför majoritetssamarbetet. I detta läge bad Camilla och jag att komma med på basis av våra två mandat och blev insläppta.
Majoriteten hade undantagit "FP-märkta" platser i nämnder och styrelser och erbjöd därutöver mig och Camilla ett par presidieposter, som i det ena fallet kunde delas till ytterligare en person. Teoretiskt kunde alla tjänstgörande folkpartister få presidieplatser. De som ville ställa sig bakom samarbetsprogram och samarbetsavtal kunde besätta dessa platser. Majoritetens förhoppning var uttryckligen att FP skulle kunna ingå i ett politiskt samarbete med majoriteten.
Någon begäran om anslutning till majoritetssamarbetet och någon tacksamhet över förhandlingsresultatet kom aldrig från partiföreningen. Tvärtom! "Tacket" blev ett styrelsebeslut om att Camilla och jag var uteslutna ur partiet och en systematisk smutskastningskampanj riktad mot i första hand mig.
Uteslutningsbeslutet är nu överklagat. I motiveringen säger vi att vi förhandlade på basis av våra egna FP-mandat i syftet att partiet skulle beredas plats i majoritetssamarbetet och inte tvingas gå i opposition och därmed riskera att försvinna från Knivstas politiska karta. Det hade inte varit rätt mot FP:s väljare att passivt låta detta ske!
Sant är också att det fanns en gräns för mig när jag måste bestämma vilken lojalitet som var starkast: den till partiföreningens slutna förhandlingsgrupp som hade en helt egen agenda - stick i stäv med Folkpartiets huvudlinje och medlemmarnas - eller den till väljarna, som valt mig därför att jag skulle företräda linjen om allianssamarbete.
Efter valet gick det upp för mig att partföreningens förhandlare inte prioriterade allianssamarbete utan försökte på allehanda sätt skapa andra konstellationer, som sprack lika fort som de initierats. Det saknades helt enkelt politiska och personella förutsättningar för "alternativa regnbågssamarbeten". Parallellt deltog förhandlarna i alliansens majoritetsförhandlingar men avvisades efter några möten med motivering om "samarbetsproblem". Förhandlarna kontrade med att i pressmeddelande förklara att man brutit med allianssamarbetet.
Den dolda agendan att i första hand söka andra samarbetspartners och i andra hand gå i opposition blev emellertid inte synlig förrän den pressades fram vid ett partimöte. Medlemmarna gillade inte strategin och krävde att förhandlarna skulle anstränga sig att komma med i alliansens majoritetssamarbete. Men förhandlarna misslyckades att återkomma i förhandlingar med Alliansen. Förtroendet saknades och dörren var stängd för FP:s förhandlare. Camilla Westerborn och jag som representerade två av folkpartiets tre mandat ansträngde oss för att få styrelsen att ändra i förhandlingsdelegationen. Vårt förslag att komplettera förhandlingsgruppen med Camilla Westerborn avvisades med tre röster mot fyra. Vi sökte på olika sätt gå vidare och inkalla till krismöte för att medlemmarna skulle få en riktig bild av läget. Men våra ansträngningar motarbetades av förhandlingsgruppen och partiföreningens ordförande. Inget möte utlystes förrän det var för sent.
Inför den sista förhandlingsomgången stod FP fortfarande utanför majoritetssamarbetet. I detta läge bad Camilla och jag att komma med på basis av våra två mandat och blev insläppta.
Majoriteten hade undantagit "FP-märkta" platser i nämnder och styrelser och erbjöd därutöver mig och Camilla ett par presidieposter, som i det ena fallet kunde delas till ytterligare en person. Teoretiskt kunde alla tjänstgörande folkpartister få presidieplatser. De som ville ställa sig bakom samarbetsprogram och samarbetsavtal kunde besätta dessa platser. Majoritetens förhoppning var uttryckligen att FP skulle kunna ingå i ett politiskt samarbete med majoriteten.
Någon begäran om anslutning till majoritetssamarbetet och någon tacksamhet över förhandlingsresultatet kom aldrig från partiföreningen. Tvärtom! "Tacket" blev ett styrelsebeslut om att Camilla och jag var uteslutna ur partiet och en systematisk smutskastningskampanj riktad mot i första hand mig.
Uteslutningsbeslutet är nu överklagat. I motiveringen säger vi att vi förhandlade på basis av våra egna FP-mandat i syftet att partiet skulle beredas plats i majoritetssamarbetet och inte tvingas gå i opposition och därmed riskera att försvinna från Knivstas politiska karta. Det hade inte varit rätt mot FP:s väljare att passivt låta detta ske!
onsdag 8 september 2010
Förverkliga kvinnofrid
I samarbete med Eva Edwardsson, riksdagskandidat för FP på riksdagslistan gör jag nu en länsturné med besök av frivilliga och offentliga organisationer samt företag som har erfarenhet av arbete mot våld i nära organisationer. Följande inlägg, som vi båda är ansvariga för, förtydligar syftet med denna turne.
"Alla riksdagspartier är överens om är att mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem. Detsamma gäller hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Det har länge saknats en sammanhållen, genomtänkt och övergripande strategi mot kvinnovåldet. Ett viktigt steg i den riktningen var dock den handlingsplan som jämställdhetsministern - folkpartisten Nyamko Sabuni - lade fram i november 2007. Då avsattes 800 miljoner kronor till att finansiera 56 olika konkreta åtgärder för att motverka kvinnovåld.
Nu är hög tid att ställa frågan hur vi går vidare. Folkpartiet liberalernas ståndpunkt är att Kvinnofrid kan förverkligas. Men enligt vår mening måste statliga och kommunala myndigheter förändra sitt långsiktiga arbetssätt i förhållande till frivilligorganisationerna. Dessa har oöverträffad kompetens ifråga om såväl akuta som förebyggande insatser när det gäller våld i nära relationer. Kvinnojourer och mottagningar mot mäns våld mot kvinnor har under lång tid utvecklat bra arbetssätt och rutiner. Åtagandena har många gånger varit omfattande och det har t.ex. inrättats skyddade boenden i organisationernas regi långt innan kommunerna, som enligt socialtjänstlagen har det yttersta ansvaret för våldsutsatta kvinnor och barn, gjort detsamma.
Som ett led i förverkligandet av kvinnofrid är vårt förslag att vissa särskilt kompetenta frivilligorganisationer som arbetar mot kvinnovåld ska få långsiktigt säkerställda villkor. Detta är möjligt att göra genom det som kallas OPS – offentlig-privat samverkan. Det offentliga får stå för finansieringen och frivilligorganisationerna för den unika kompetensen. Som i alla sammanhang måste en OPS-lösning upphandlas. Det är fullt möjligt att göra, men förfrågningsunderlaget måste utarbetas ytterst noggrant och det kommer att ställas mycket höga krav på de anbudsgivare som kan komma i fråga. Den finansiella lösningen påminner alltså om det sätt som en del sportarenor ska finansieras i Uppsala kommun – även om det inte alls rör sig om samma summor. I Uppsalas fall skulle t.ex. två organisationer som får två miljoner vardera med viss uppräkning i 25 år totalt kosta ca 125 miljoner kronor.
Det frivilligorganisationerna behöver enligt vår mening är nämligen rimliga resurser under lång tid. Idag får organisationerna ettåriga anslag. I allmänhet förnyas anslagen år efter år, men kortsiktigheten i anslagstilldelningen hämmar verksamheten. Personalstyrkan kan inte utökas, utan måste varslas med jämna mellanrum och någon löneutveckling är inte att tänka på. Anslagen är låga och anpassade efter att myndigheten ska slippa upphandla, vilket tvingar frivilligorganisationerna att söka bidrag från så många olika bidragsgivare som möjlig. Att jaga pengar tar tid och kraft från verksamheten. De pengar som anslogs under Nyamko Sabunis ledning gav bra villkor under ett par år, men vad händer sedan när länsstyrelsen inte längre har extra pengar att fördela?
Vi vill peka på några unikt goda förutsättningarna för att nå målet att förverkliga kvinnofrid just i Uppsala län. För det första finns flera frivilligorganisationer som skickligt och uthålligt har arbetat mot kvinnovåld på ett kvalitetssäkrat sätt och därigenom samlat en avsevärd erfarenhet. I Uppsalas fall kan nämnas Uppsala kvinnojour och Mansmottagningen mot våld i Uppsala. För det andra har vi i Uppsala nära till Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK). NCK har ett långsiktigt regeringsuppdrag att sprida kunskap om och utveckla metoder för bemötande och omhändertagande av kvinnor som har misshandlats. Därutöver finns för det tredje delvis outnyttjade resurser som också kan användas, som barnmorskemottagningar i privat och offentlig regi. Likaså utgör för det fjärde närheten till den praktiknära omvårdnadsforskningen inom Uppsala universitet en delvis outnyttjad men viktig resurs för metodutveckling och uppföljning.
Att driva frågan om att förverkliga kvinnofrid i Uppsala län, att ta vara på de resurser som redan finns i länet och att genom upphandling ge vissa särskilt kompetenta organisationer och företag långsiktiga villkor är frågor som vi båda vill driva, vidare både i riksdags- och i kommunalpolitiken.
Vi startar nu en kvinnojoursturné i länet och träffar företrädare för myndigheter, kvinnojourer och organisationer som inriktar sig mot att arbeta med förövarna för att samtala om hur arbetet mot våldet skulle kunna bli än mera kraftfullt och få synpunkter på vårt förslag. Vår bedömning är att det finns behov av ett starkt och tydligt politiskt initiativ för att förverkliga kvinnofrid i Uppsala län. Det initiativet vill vi som liberala politiker ta!"
"Alla riksdagspartier är överens om är att mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem. Detsamma gäller hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Det har länge saknats en sammanhållen, genomtänkt och övergripande strategi mot kvinnovåldet. Ett viktigt steg i den riktningen var dock den handlingsplan som jämställdhetsministern - folkpartisten Nyamko Sabuni - lade fram i november 2007. Då avsattes 800 miljoner kronor till att finansiera 56 olika konkreta åtgärder för att motverka kvinnovåld.
Nu är hög tid att ställa frågan hur vi går vidare. Folkpartiet liberalernas ståndpunkt är att Kvinnofrid kan förverkligas. Men enligt vår mening måste statliga och kommunala myndigheter förändra sitt långsiktiga arbetssätt i förhållande till frivilligorganisationerna. Dessa har oöverträffad kompetens ifråga om såväl akuta som förebyggande insatser när det gäller våld i nära relationer. Kvinnojourer och mottagningar mot mäns våld mot kvinnor har under lång tid utvecklat bra arbetssätt och rutiner. Åtagandena har många gånger varit omfattande och det har t.ex. inrättats skyddade boenden i organisationernas regi långt innan kommunerna, som enligt socialtjänstlagen har det yttersta ansvaret för våldsutsatta kvinnor och barn, gjort detsamma.
Som ett led i förverkligandet av kvinnofrid är vårt förslag att vissa särskilt kompetenta frivilligorganisationer som arbetar mot kvinnovåld ska få långsiktigt säkerställda villkor. Detta är möjligt att göra genom det som kallas OPS – offentlig-privat samverkan. Det offentliga får stå för finansieringen och frivilligorganisationerna för den unika kompetensen. Som i alla sammanhang måste en OPS-lösning upphandlas. Det är fullt möjligt att göra, men förfrågningsunderlaget måste utarbetas ytterst noggrant och det kommer att ställas mycket höga krav på de anbudsgivare som kan komma i fråga. Den finansiella lösningen påminner alltså om det sätt som en del sportarenor ska finansieras i Uppsala kommun – även om det inte alls rör sig om samma summor. I Uppsalas fall skulle t.ex. två organisationer som får två miljoner vardera med viss uppräkning i 25 år totalt kosta ca 125 miljoner kronor.
Det frivilligorganisationerna behöver enligt vår mening är nämligen rimliga resurser under lång tid. Idag får organisationerna ettåriga anslag. I allmänhet förnyas anslagen år efter år, men kortsiktigheten i anslagstilldelningen hämmar verksamheten. Personalstyrkan kan inte utökas, utan måste varslas med jämna mellanrum och någon löneutveckling är inte att tänka på. Anslagen är låga och anpassade efter att myndigheten ska slippa upphandla, vilket tvingar frivilligorganisationerna att söka bidrag från så många olika bidragsgivare som möjlig. Att jaga pengar tar tid och kraft från verksamheten. De pengar som anslogs under Nyamko Sabunis ledning gav bra villkor under ett par år, men vad händer sedan när länsstyrelsen inte längre har extra pengar att fördela?
Vi vill peka på några unikt goda förutsättningarna för att nå målet att förverkliga kvinnofrid just i Uppsala län. För det första finns flera frivilligorganisationer som skickligt och uthålligt har arbetat mot kvinnovåld på ett kvalitetssäkrat sätt och därigenom samlat en avsevärd erfarenhet. I Uppsalas fall kan nämnas Uppsala kvinnojour och Mansmottagningen mot våld i Uppsala. För det andra har vi i Uppsala nära till Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK). NCK har ett långsiktigt regeringsuppdrag att sprida kunskap om och utveckla metoder för bemötande och omhändertagande av kvinnor som har misshandlats. Därutöver finns för det tredje delvis outnyttjade resurser som också kan användas, som barnmorskemottagningar i privat och offentlig regi. Likaså utgör för det fjärde närheten till den praktiknära omvårdnadsforskningen inom Uppsala universitet en delvis outnyttjad men viktig resurs för metodutveckling och uppföljning.
Att driva frågan om att förverkliga kvinnofrid i Uppsala län, att ta vara på de resurser som redan finns i länet och att genom upphandling ge vissa särskilt kompetenta organisationer och företag långsiktiga villkor är frågor som vi båda vill driva, vidare både i riksdags- och i kommunalpolitiken.
Vi startar nu en kvinnojoursturné i länet och träffar företrädare för myndigheter, kvinnojourer och organisationer som inriktar sig mot att arbeta med förövarna för att samtala om hur arbetet mot våldet skulle kunna bli än mera kraftfullt och få synpunkter på vårt förslag. Vår bedömning är att det finns behov av ett starkt och tydligt politiskt initiativ för att förverkliga kvinnofrid i Uppsala län. Det initiativet vill vi som liberala politiker ta!"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
