Passande undervisning för genuscertifierng?

Som återvändande universitetslektor till Uppsala universitet frågar jag mig, bl a utifrån en seminarieuppgift som jag ”sattes” att leda: Är det verkligen universitetets uppgift att ensidigt lära ut hur medierna påverkas av köns- och klasstillhörighet, etnicitet och nationell identitet? Övningen var visserligen skojig och studenterna gick in för den med liv och lust. Men ensidigheten fanns i övningens bakgrundsmaterial, som utgjordes av en handfull korta texter med färdiga och ideologiskt färgade analyser av hur medierna fungerar. Ingen student vågade, påstår jag, kritisera övningen som ”biased”, trots att den tydligt var konstruerad utifrån bestämda föreställningar om hur klass, köns-, etnicitets- och nationell identitetsrepresentationen återspeglas av media.
”Rätt” presenterad kan övningen bli ett kritiskt verktyg för studenterna att se mediernas roll i reproduktionen av sociala mönster. Men ”fel” presenterad kan den bli en manifest bild av mediernas väsen, som smältdegel för vissa, och inte andra, sociala konstruktioner.

Tanken slog mig. Skulle Uppsala universitet ha tagit in denna övning som ett mönster för ”genuscertifierad undervisning”, om certifierngsförslaget hade genomförts som det var tänkt? Jag föreställer mig att övningen ligger i linje med det innehåll som certifieringsivrarna värnar om. Den övar studenterna i att se utifrån könsperspektiv, klassperspektiv etc. Men eftersom den inte ger studenterna alternativa tolkningsmöjligheter blir den också en övning i att se perspektiven som givna riktlinjer för analys. Jag betvivlar att detta ökar studenternas kritiska förmåga att genomskåda vad som är kunskap. Men det är kanske inte det som är meningen? Ibland verkar det kritiska perspektivet mindre viktigt än att få fram duktiga byråkrater och forskare som kan genomföra förelagda uppgifter utan att knota?

Jag menar kanske inte att vetenskaplig kritik är det yttersta ändamålet med universitetsundervisning. Det måste nog finnas mer instrumentella mål. Men vetenskapligt kritiskt tänkande måste ändå stå på en solidare grund än vad som ofta är fallet i universitetsutbildning och forskning. Den måste basera sig på öppet diskuterade teorier, träaktiga fakta och prövning av hur fakta ska förstås och förklaras. ”Vetenskaplig sanning” står i motsatsställning till det (färdig)tyckta. Sanning är något approximativt och växer och förändras hela tiden…

Det är ändå spännande att väcka sin egen lust till protest mot hegemonisk samhällsvetenskaplig förståelse.